Psykologbesök i förmiddags. Vet inte vad jag tycker om det egentligen, men kan ju lika bra ge det en chans. Alltid kan det väl leda fram till någon ny insikt.
Jag förringar liksom hela tiden mig själv och mina egna upplevelser av det som hänt. Tänker att det inte var så farligt, att det är jag som är överkänslig och förstorar upp allting, att det var så längesen och borde vara glömt nu. Men det fungerar inte så. Börjar inse att detta är något som aldrig riktigt "går över", utan kommer att dyka upp och kännas jobbigt emellanåt. Och det skrämmer mig. Mycket!
Annars är nog mitt största problem just nu mitt enorma självhat! Jag avskyr verkligen mig själv, både det yttre och inre. Jag står helt enkelt inte ut med mig...
Och vad gör man åt det? Det går ju liksom inte att ta ut skilsmässa från sig själv. Det går inte att resa bort och lämna sig själv hemma. I och med arbetslösheten måste jag dessutom tillbringa ett antal timmar varje dag ensam med mig själv. Samtidigt kan jag ibland tänka att det kanske är bra. Om jag jobbat nu hade det visserligen varit lättare att vifta bort ovälkomna tankar, men på det här sättet kanske jag tvingas att ta itu med de här jobbiga känslorna. Jag vet inte...
Det är nog det uttryck jag använder mest för tillfället: "Jag vet inte".
Gick en runda längs havet när jag kom hem, och det var så oerhört vackert. Saknade kameran men lyckades ändå ta ett hyfsat kort med mobilen:
1 kommentar:
Hej..jag vet verkligen inte vad jag skall säga för att det skall kännas bättre..Om jag säger att jag förstår hjälper nog inte så mycket tyvärr..Sänder en styrkekram från mig..Vackert kort..Kram
Skicka en kommentar