Fars dag ???

Det hände sig vid den tiden
då man fortfarande gjorde presenter
till Mors dag och Fars dag i skolan,
eftersom man tog för givet
att alla barn hade en mamma och en pappa
som var gifta med varandra.
Även Lenas föräldrar var gifta,
men skilsmässan lurande förmodligen redan
runt hörnet.
Detta var hon dock lyckligt ovetande om.
Hon var 7 år och hade precis börjat skolan.

Nu hade fröken sagt att de skulle göra
ett fint kort till Fars dag,
och Lena gick in för uppgiften med liv och lust.
Åh, vad pappa skulle bli glad när han fick det!!
Då fick hon en underbar idé!
Hon skulle överraska pappa!!
Han brukade vikariera på skolan ibland,
och just idag befann han sig i klassrummet
allra högst upp i den gamla skolbyggnaden.
Han hade visserligen strängt sagt ifrån att Lena
på INGA VILLKOR
fick lov att komma upp till hans klassrum.
Varför förstod hon inte, men han var kanske rädd
att hon skulle komma in och störa under en lektion.
Självklart skulle hon inte göra det.
Självklart skulle hon vänta på pappa utanför
tills lektionen var slut.

Kortet blev verkligen fint.
När skolan var slut smög Lena förväntansfullt
uppför alla trapporna, tills hon var allra högst upp,
utanför klassrummet där hennes pappa fanns.
Det kändes lite konstigt och ovant att vara häruppe.
Och spännande.
Hon föreställde sig hur glad pappa skulle bli
när han fick se henne.
Hon skulle ge honom kortet redan idag
– fast det inte var Fars dag än –
och sedan skulle de tillsammans
promenera hem från skolan.

Hon fick vänta länge, men det gjorde inget.
Äntligen var lektionen slut,
och de stora eleverna kom ut ur klassrummet.
Någon kände igen henne och hejade,
och hon hejade blygt tillbaka.
Till sist hade alla gått,
och bara pappa fanns kvar därinne.
Han kom ut ur klassrummet,
och det pirrade till av lycka och förväntan
i Lenas mage när han fick syn på henne
där hon stod i hörnet.
Tyst och stilla. Väntande…

Han
blev
JÄTTEARG!!!
Förklarade med hög och arg röst att han
klart och tydligt talat om
att hon INTE fick komma upp till honom!
Men jag väntade ju tills du slutat,
och alla gått hem…
Jag ville bara överraska…
Kommer du inte ihåg att jag sagt det till dig?
VA!?!?

Lena rusade chockad nerför alla trapporna.
Varför blev han inte glad?
Det var många trappor.
Varför blev han så hemskt arg??
Hon sprang hela vägen hem med tårarna rinnande,
Varför? Varför? Varför?
och gömde sedan det fina kortet som hon varit så stolt över.

Pappa kom hem en stund senare.
Han fick aldrig kortet
Men många, många år senare
– när Lena blivit nästan vuxen –
hittade hon kortet,
och mindes.

Och jag har aldrig mer firat fars dag...

Längtan...

Just nu, i denna stund, är dotter I på väg till Kina.
Fem veckor ska de vara där. Fem lååånga veckor för oss här hemma. Men OJ! vad hon ska få uppleva mycket!!!

Bara detta att flyga var ju premiär för henne. 18 år gammal flög hon idag för första gången, först från Ängelholm till Stockholm, och sedan - efter en lång dags väntan på Arlanda - vidare med Air China till Beijing. Där ska de vara en vecka innan det är dags att flyga igen(!) till Shanghai.

Det är en märklig känsla att de äntligen är på väg. Ända sedan gymnasievalet var klart har vi vetat att det förmodligen skulle bli en resa till Kina i trean, men det har hela tiden varit något som låg långt in i framtiden.

Självklart saknar och längtar jag redan, men det är en lätt längtan när man vet att de är ute på roligheter :-)

Lila Lycka

Jag älskar färg!
Ju mer desto bättre!!

Allra mest gillar jag LILA.
Idag har jag köpt en lila jacka.

Och plötsligt är det OK med vinter...

Gissa vilken sorts kaffe jag dricker...;-)

Dan efter-kalas

Eftersom födelsedags"barnet" firade gårdagen med att skriva tenta, så blev det inte mycket till kalas. Idag hade vi däremot en liten privat familjefest med smörgåstårta enligt önskemål. Vanlig tårta var det däremot ingen som var speciellt intresserad av, så vi plockade fram den jag fick av Ica när jag fyllde år.
Ganska OK med halvfryst tårta eftersom man då kan låtsas att det är glass istället ;-)

TACK!

Idag
kl 21.03
har jag varit mamma i 20 år.

Jag förundras fortfarande över att
jag
fått uppleva detta mirakel,
och trots att det händer hela tiden
överallt på vår jord
känner jag mig unik.

TACK!

Solen skiner

Igår bröt jag ihop.

Idag går jag vidare.

Solen skiner.

Hallå.....?

Hallå.....

Jag tror minsann det ekar härinne!
Inte för att det nånsin varit särskilt många besökare här,
men nu finns det nog inte en enda liten kvar.

Och själv har jag varit...
någon "annanstans"...
hela sommaren.
Inte så mycket datorer.
Åtminstone inte så mycket bloggar.
Inga alls faktiskt.
Så jag har nästan glömt hur man gör.

Däremot har det hänt en hel del i verkliga livet.
Kanske kommer jag att skriva om en del så småningom.
Kanske.

Men först ska jag läsa ikapp.
Lite i taget.

Sommarfötter...
(Så går det när man bara är utomhus hur som helst
och inte ligger och vändsteker sig ;-)

Sommarliv

Vet inte om jag är så bra på det här med att blogga... Är alldeles för feg och tänker alldeles för mycket på vem som eventuellt kan tänkas hitta hit och läsa...
Och just nu har jag inte lust att fundera så mycket på det.

Då är det betydligt mer lockande att gå ut och sätta sig på den nybyggda verandan och rita lite! Och njuta av sommaren och livet och allting!!

Bild: Birgitta Lindeblad

Ingen vanlig onsdag ;-)

Den 15 juni 1994 verkade länge vara en alldeles vanlig onsdag.
Inte förrän Mannen kom hem från jobbet vid 16-tiden kom jag på tanken att vi kanske borde åka in till sjukhuset och kolla om bebisen i min mage verkade vilja komma ut. Visserligen kände jag ingenting, men eftersom det gått så otroligt fort de andra gångerna var vi lite rädda för att inte hinna in i tid den här gången.
Vi har två mil till sjukhuset, och ungefär halvvägs satte det igång. Bara sådär. Från noll till hundra på en bråkdels sekund. Självklart var det mitt i rusningstid och självklart var det rödljus hela vägen, men vi hann in... Sju minuter efter att vi klev över tröskeln var lilla F född.

Så det blev ingen vanlig onsdag.
Det blev en födesledag.
Och idag har vi 16-årskalas i Rosa Huset!!

Idag är en bra dag

Just idag är jag stark
Just idag mår jag bra
Jag förs framåt av kraftiga vindar
Just idag är jag stark
Just idag mår jag bra
Jag har tron på mig själv på min sida

Jag har väntat så länge på just den här dan
Och det är skönt att den äntligen kommer
Väntat så länge på just denna dag
Den ger lust när den kommer

Jag ser måsarnas flykt
Jag ser solglittrets dans
Jag ser fram emot härliga tider
Jag ser kvinnornas ben
Jag ser ögonens glans
Jag har tron på mig själv på min sida

Jag har väntat så länge på just den här dan
Och det är skönt att den äntligen kommer
Väntat så länge på just denna dag
Den ger lust när den kommer

Jag hör skrattande barn
Jag hör slussarnas brus
Jag hör till de få som kan leva
Jag hör inre musik
Jag hör vindarnas sus
Jag har tror på mig själv på min sida

Jag har väntat så länge på just den här dan
Och det är skönt att den äntligen kommer
Väntat så länge på just denna dag
Den ger lust när den kommer

Just idag är jag stark
Just idag mår jag bra
Jag förs framåt av kraftiga vindar
Just idag är jag stark
Just idag mår jag bra
Jag har tron på mig själv på min sida

Jag har väntat så länge på just den här dan
Och det är skönt att den äntligen kommer
Väntat så länge på just denna dag
Den ger lust när den kommer

nanana....
(Text: Kent "Kenta" Gustafsson)


(Bild: Kreativ Insikt)

Lycka...

... går inte att köpa för pengar.

Undantaget är nya pennor :-)

Mamma VARFÖR???

En gång
för mycket mycket längesen
hade jag en mamma
som jag älskade
och beundrade.
Jag gjorde allt
för att duga
i HENNES ögon,
försökte ändra
på det som var JAG
och bli den
som hon ville
att jag skulle vara.
Men hur jag än
vände
och vred
ut och in
på mig själv
var jag alltid fel.

En gång
för inte så längesen
hade jag en mamma
som jag hatade
och föraktade
för att hon
hade stulit
min självkänsla,
smulat sönder
tron på mig själv,
försökt göra mig
till någon annan,
övertygat mig om
att jag var annorlunda,
omöjlig att älskas
av någon,
inte ens
av min egen mamma
och därför ännu mindre
av någon annan,
att jag aldrig
någonsin
i hennes ögon
skulle duga.

Idag
har jag ingen mamma.
Hon lever
och existerar
och jag ser henne ibland,
alldeles för ofta,
och försöker låtsas
att hon är
någon jag inte känner.
Ibland lyckas det
nästan
men ibland
känner jag
det gamla hatet
och ilskan
välla upp inom mig.
Jag vill inte hata,
det gör mig bara bitter.
Jag vill vara likgiltig -
hon är inte min mamma,
bara en vanlig tant
som vem som helst
jag inte känner.

Kan man sörja
någon som
fortfarande lever?
Kan man sörja
någon som
aldrig funnits?
Kan man sörja
den mamma
man aldrig haft,
men ständigt
längtat efter,
den mamma
som älskar sitt barn
villkorslöst,
den mamma
i vars ögon
man alltid är vacker,
alltid duger,
precis som man är?
Vad är det för fel på mig
när inte ens hon
som skulle varit
min mamma
förmår acceptera mig?????

Don´t panic!

Inte många ord skrivna här inte.
För många tankar som behövt tänkas.
För många beslut att fatta.
Svårt...

Men det viktigaste av allt: Don´t forget your towel!

Bild från Wikipedia: Handduksdagen, Innsbruck, Österrike

Splatt!

Och hur stor är sannolikheten att man går under en fågel som... SPLATT!!

Materiella ting

Min son säger att alla elektriska prylar i vårt hus känner av mina fingeravtryck och slutar fungera när jag vidrör dem.
Jag börjar tro att han har rätt…

Det var inte så längesen som vi fick köpa ny frys. Det gjorde visserligen inte så mycket eftersom vi tidigare hade en enorm frysbox i källaren. Dels drog den en massa el och sen fick vi springa ner i källaren varenda gång vi skulle ha något. Nu har vi en stor frys i köket och det är lyx!

Sen var det torktumlaren som lade av. Visserligen tycker jag att det är något man kan klara sig utan, torktumlar nästan bara lakan, men vi hittade en som inte var så dyr.

Därefter var det tvättmaskinen, och nu måste jag erkänna att min reaktion mest var ”Yes, äntligen!” Den gamla var skruttig redan när vi flyttade in för nästan 14 år sen, men Mannen har en förmåga att kunna laga ALLT, och ser det nästan som en sport att göra det också. Till slut var dock kläderna smutsigare efter att ha tvättats och då kändes det som att det var dags. När den nya tvättmaskinen var installerad och provkörd gick luckan plötsligt inte att stänga. Nya resultatlösa felsökningar. Till slut ringde vi tillverkaren och fick veta att det var ett välkänt fel som var lätt att åtgärda. Om man bara visste hur. Och äntligen funkade allt…

Då kraschade den stationära datorn. Länge har den varit irriterande seg och konstig, men jag hade trots obefintliga datakunskaper lyckats fixa till den någorlunda. Till och med när den drabbades av nån slags virus kunde jag med hjälp av lite sökande på internet bota den igen. Men så plötsligt gick det inte ens att komma åt skrivbordet, utan den bara startade om och om igen och igen i det oändliga. Jag har hört talas om att folk omformaterar sina datorer och alltid tyckt att det låter väldigt avancerat, men nu kändes det som att det kanske vore en bra idé. Hittade en steg-för-steg guide som jag följde och – simsalabim – så hade vi en dator som var som ny. Bokstavligt talat NY. Helt blåst på a-l-l-t.
Lyckades lägga in virusskydd, windows och Microsoft Office. Sen var det stopp. Internet fungerade inte. Efter flera dagars diverse försök ringde vi en kompis som snabbt konstaterade att ”ni har ju inga drivrutiner till nätverkskortet”.
OK. Inga problem. Bara att gå in på tillverkarens hemsida och ladda ner. Om det inte vore för att tillverkaren gick i konkurs i november och att hemsidan inte längre finns kvar. Först efter ytterligare några dagar, mycket konsultande av vänner och experter, och mååånga misslyckade försök, lyckades vi till slut komma ut i cyberrymden igen.

Igårkväll lade TV:n av… men i dag fungerar den av nån anledning igen.

Matberedaren jag köpte i förmiddags fungerade visserligen men hade nåt fel på on/off-knappen så att den inte gick att stänga av. Så den fick returneras och bytas ut innan vi ens hunnit använda den.

Nej, nu ska jag ta mina nya noter som kom med posten idag och spela lite piano.
Och nej, det är INTE något elpiano ;-)

På väg...?

Usch, vilken dålig bloggare jag är.
Önskar att jag kunde skriva av mig lite varje dag, men det är så mycket nu som jag inte vill lämna ut hur som helst. Mycket tankar (som vanligt... ) och mycket känslor. Känner mig ibland som Ior med ett tungt, grått regnmoln hängande över mig, när jag allra helst vill vara en skuttande Tiger.

Men jag är på väg. Mot...?

Bild från Kullaberg i söndags. Vitsippor!!

Att våga

På min hemsida skriver jag lite om att våga.
Om att våga tro på sig själv.
Att våga trampa upp nya stigar.
Att våga förverkliga drömmar.
Att Våga Vara Lycklig!!!

Det här brevet fick Barnens Bokklubb från Knyttet
("Vem ska trösta Knyttet?") avsänt av Tove Jansson 1987.
Hej!
Det här är en bok om mig. Knyttet. Det är
mycket ovanligt att få en hel bok om sig
själv och därför skriver jag för första
gången mitt namn med Stor Bokstav, -
Skruttet, min älskade vän som jag räddar
i slutet tycker att jag gör alldeles rätt. -
Hon sa: Tala om för dem att sorgliga och
farliga saker brukar i allmänhet ordna
upp sig på ett eller annat sätt.
Haha, det är lätt att säga!
De ordnar Inte upp sig ifall man inte
vågar hjälpa till!
Det gjorde jag, Knyttet!
Jag var den minsta och räddaste av alla,
men jag gjorde det!

Jag tycker det här är helt underbart!
För visst är det så, att man måste hjälpa till själv,
och inte bara sitta och vänta på att "någon annan"
ska komma och ordna upp allting.
Eller som Ior - en annan liten rädd och modig varelse - sa:
"Alla kan inte och somliga vill inte.
Så är det bara."

TÄNK att en dag kunna säga till sig själv:
Jag var den minsta och räddaste av alla,
men jag gjorde det!
JAG GJORDE DET!!!



Och varför - VARFÖR - kan jag inte centrera texten!?!?

Tacksamhet

När jag vaknade igår mådde jag bra, men under tiden jag åt frukost fick jag plötsligt fruktansvärt ont i magen. Bara så där. Det var typ mens-ont, fast värre. Mycket värre. Men jag tänkte att det går nog över...

Vi har tillbringat helgen på ett seglingsläger, hjälpt till att fixa mat och lite annat. Igår skulle vi städa en idrottshall där långväga deltagare övernattat. Då hade jag så ont att jag inte kunde gå ur bilen, så jag tvingades överge de andra.
När jag framåt eftermiddagen fortfarande halvlåg i bilen och hade så ont att jag knappt kunde röra mig tyckte Mannen att vi skulle åka hem.
"Nej, inte hem", sa jag. "Men jag tror att vi borde åka till sjukhuset".
Jag blev själv förvånad över att jag sa det. Jag har alltid varit otroligt dålig på att känna min egen kropp. Inte vetat hur jag känner egentligen utan frågat andra vad de tror.
Men nu - nu bara visste jag. Det är något som inte stämmer. Så här ont ska man inte ha. Faktum är att jag har nog inte haft så ont sedan barnen föddes. Någonting är fel.
Väl inne på ett undersökningsrum på sjukhuset sa Mannen: "Det är nog samma rum som förra söndagen när vi var här med min mor. Det är i alla fall samma tidning jag läser ;-)"
Och visst var det samma rum. Ingen vidare söndagstradition...

Det visade sig att jag har urinvägsinfektion. Tror aldrig jag haft det förut, och framför allt hade jag ingen aning om att man kunde ha så ont av det!!
Det blev alltså till att köra iväg till nästa stad där det fanns ett jour-öppet apotek så jag kunde hämta 10 dagars antibiotika och diverse smärtstillande. Idag har jag ont, men jämfört med igår är det ingenting. Tänk vad snabbt man kan ändra perspektiv på saker och ting!! Och tänk att det kan vara ett sundhetstecken att faktiskt veta när man är sjuk ;-)


Bild från Kreativ Insikt.

Tystnad

En dotter på väg till Berlin.
En dotter på väg till Stockholm.

Det blir en tyst vecka i rosa huset...

Louisiana

Har varit extremt trött de senaste dagarna. Kan det vara bristen på blod...? Kan inte minnas att jag kände så här förra gången, men nu har jag varit fullständigt utslagen och matt i kroppen.

Igår åkte vi till Louisiana i Danmark. De har just nu en utställning som heter "Farven i kunsten", och det var verkligen något för mig som älskar färg!!
Sen gillar jag ju parken med alla statyer och enorma, gamla träd. Har dock aldrig varit med om så mycket folk där förut, det var nästan så man fick trängas lite emellanåt.



Idag har det varit mindre kul. Tillbringade flera timmar på sjukhuset med en äldre släkting som - tack och lov - fick stanna kvar. Hoppas nu bara att hon kan få någon hjälp!

Vårtecken och blodbuss

Vårtecken:



Förutom att njuta av våren har jag idag varit och besökt blodbussen. Det är något jag velat göra länge men inte kunnat tidigare. Måste dock erkänna att jag tycker det känns liiite läskigt. De har ju en viktgräns, och eftersom jag ligger precis på gränsen har jag fått för mig att det är större risk att jag ska tuppa av... Men nu har jag gjort det två gånger, och det har gått bra. Det känns bra att kunna bidra med något. Lite som att betala tillbaka för att jag tidigare varit sjukskriven i drygt ett år?

Och nu ska jag på utvecklingssamtal!

Det är fint att leva.

Morgonpromenad längs havet.
Båtarna vid horisonten på väg ut mot havet.
Lärkan som kvittrar fort, fort, fort.
Det är fint att leva.

Farbror Arne

Farbror Arne var en "lekkamrat" till mina föräldrar när jag var liten. Han hade alltid en kamera på magen och tog många fina kort på mig, bland annat det i förra inlägget.
Idag träffade jag honom, och han berättade att han skulle hålla ett föredrag på biblioteket om sitt fotograferande. Han hade precis varit där och övat och haft med sig det här fotot där jag sitter i fönsterkarmen på muséet. (Lite dålig kvalitet eftersom jag fotograferat av det i dåligt ljus).

Det är konstigt men jag har inga som helst problem med att titta på foton från när jag var barn. Tvärtom. Jag tycker om den där lilla flickan som var jag.
Men - jag tycker inte om den jag blivit. Nånstans längs vägen var det något som gick väldigt, väldigt fel...

Den hemligaste hemligheten

Den hemligaste hemligheten.
Det svåraste av det svåra.
Missbruket.
Beroendet.

Vad är det för mening att ta sig ur det ena beroendet, när nästa står redo att slå klorna i mig. ÄR det nån mening? Det här beroendet är kanske bättre än det som kan komma efteråt, så varför kämpa? Och ändå… den ständiga kampen. Mot mat. För lite mat. För mycket mat. Alkohol. Mediciner… Finns det kanske nåt ännu icke beprövat beroende som kan ta över? Går det att leva ett helt och hållet oberoende liv?

För att kunna svara på det måste jag först kunna besvara den förmodligen mest komplicerade frågan som existerar:
VARFÖR??
Varför måste jag hänga upp mig på olika beroenden?

Möjligt svar 1: För att slippa den oro, de ”problem”, som jag idag blundar för. Jag använder beroendet som nån slags ”skygglappar” som effektivt döljer de riktiga problemen.
Möjligt svar 2: För att orka. För att inte bryta ihop fullständigt. Vad skulle hända om jag kastade av mig alla skygglappar och med vidöppna ögon tittade rakt in i verkligheten? Dagens verklighet, men – framförallt – gårdagens. Rädslan för att jag när jag står där, fullständigt utan skydd, ska slukas fullständigt. Av något beroende. Eller av galenskapen. Eftersom verkligheten gör alltför ont.

Jag har tillbringat en väldigt stor del av mitt liv åt att försöka förstå.
Framförallt de andra.
Och jag tror att mycket har sin grund i bristen på prat. Människor behöver prata. Med varandra. Med en nära vän eller anhörig. Med papper och penna. Med musik. Med färger. Med NÅGOT. Det viktiga är att få uttrycka sig, få utlopp för allt det där som vimlar runt i vår högst belägna kroppsdel.
Men även med förmågan att utrycka sig i andra former tror i alla fall jag att vi även behöver prata. Föra en dialog. Höra sin egen röst uttala orden inför någon annan. Höra någon annans synpunkter, förklaringar, funderingar.
Särskilt som barn behöver man prata. Alla som lever med barn vet att de tycks ha ett outtömligt förråd av ord som ständigt strömmar ut. Mycket – det mesta? – av dessa ord är frågor. Många av frågorna består av ett enda ord. Du som lever med barn vet vilket jag menar, eller hur? Det allomfattande ordet VARFÖR?
Jag var ett ovanligt frågvist barn, men mina frågor upplevdes bara som jobbiga. I den mån de över huvud taget uppfattades. Och jag fick aldrig nånsin något svar. Inga ”riktiga” svar. Inga livsviktiga, livsavgörande samtal. Bara försvar, som ”det händer inte här”, ”det är inte farligt”, och naturligtvis favoriten ”det – har – aldrig – hänt…!”

Och nu tar jag mod till mig och visar ytterligare ett foto: Lena 2-3 år ;-)

”Instruktion för skalbaggar”.

För att man skall kunna flyga måste skalet klyvas
och den ömtåliga kroppen blottas.
För att man skall kunna flyga måste man gå högst upp på strået
också om det böjer sig och svindeln kommer.
För att man skall kunna flyga måste modet
vara något större än rädslan
och en gynnsam vind råda.

ur ”Om det så skulle kosta mig livet” av Margaretha Sturesson
(och fotot hittade jag någonstans...)

Om man skriver...

... ett inlägg som det jag skrev tidigare idag kan det verka som om man bara är ute efter komplimanger, men det var faktiskt inte alls min avsikt. Jag har en man som ständigt talar om för mig hur söt jag är, så man kan ju tycka att det borde väga över. Ändå är det skrämmande hur hårt det sitter, allt det där som sades för så många, långa är sen. Det är skrämmande hur starkt vi påverkas av det som hände oss som barn, och många gånger undrar jag om det över huvud taget är möjligt att nånsin komma över det.

Många har under årens lopp sagt att min mamma var/är sjuk. Det låter förmodligen hemskt, men jag skulle faktiskt önska att det vore så. Om hon haft en psykiatrisk diagnos eller ett missbruk som kunnat förklara allt så hade det kanske känts lite lättare. Men allt det hon sade och gjorde skedde i nyktert tillstånd, och jag är övertygad om att hon inte lider av någon allvarligare störning. Det gör det betydligt svårare att förstå.

Under alla år har jag letat förklaringar och ursäkter till hennes beteende. Tyckt synd om henne. Tänkt att det alltid finns en anledning till att människor beter sig på ett visst sätt.
Först idag har jag börjat känna ilska.
Först idag kan jag känna att det inte var ok.
Och det är väl därför jag lite trevande försöker skriva om det här.

Men det gör ont att minnas det mörka. Det är mycket lättare att minnas det ljusa, det fina, det roliga.
Som min älskade skog och strand:

Spegelskräcken

Vissa bloggare bjuder glatt på foton av sig själv och man har en ganska bra bild av hur de ser ut i verkligheten. Andra syns aldrig, och då skapar i alla fall jag mig omedvetet en bild av hur de ser ut.
För ett tag sen såg jag ett foto av verklighetens prinsessan Tuvstarr och så har hon ju inte sett ut inne i mitt huvud...
Och då undrade jag - hur ser JAG ut i andras huvud...?

Jag lider av spegelskräck. Undviker speglar så mycket det bara går. Ibland händer det att jag råkar springa på en utan att vara beredd, och det kan förstöra hela dan. Jag är inte fåfäng, det är inte alls det, jag önskar bara att jag kunde tycka att jag var någorlunda ok... att jag kunde stå ut med mig själv helt enkelt. Men det är kanske inte möjligt när jag är uppvuxen med en mamma som ständigt klagade över hur ful och motbjudande jag var, hur dåligt hon mådde av att tvingas se mig, hur illa alla kläder satt på mig, varför jag inte var lika söt och trevlig som mina klasskamrater, och... så... vidare...
Jag försökte säga att man ju kan tycka olika, att det kanske fanns någon på hela denna jord som kunde tycka att jag var liiite söt. "Ingen kan tycka att du är söt", sa min mamma då. "Säger någon det så ljuger de, så det ska du inte tro på."
Och jag tänkte att det finns ett uttryck som säger "ett ansikte som bara en mor kan älska", och om inte ens min mamma tycker att jag är söt - vem ska då tycka det?
Jag har perioder när jag försöker gömma mig för omvärlden. Ibland försöker jag till och med gömma mig för mig själv. Åtminstone för speglar.

En dag för ganska längesen när jag var innerligt trött på mig själv och kände för en utmaning så lade jag in ett kort på mig själv här på bloggen. Det är ett dåligt foto, taget i somras i spegeln á la tonåring ;-) Och jag lade det allra längst ner där jag tänkte att ingen skulle lägga märke till det.

Men det har åtminstone fått vara kvar där.

????????????

Sju miljoner frågor på 60 minuter.
Och självklart kom jag på alla de bra svaren inatt. Plus alla frågor jag velat ställa. Men så är det väl för alla. Jag gjorde så gott jag kunde, och hur det än blir så kommer det att bli bra. För det har jag bestämt!

Hjälp!

Om en timme ska jag på anställningsintervju....

Finn felet!

Glad Påsk ;-)

Beroenden

Tycker inte om att jag är så beroende av glasögon. Idag gick de sönder och det är en hemsk känsla att inte klara sig utan.

Å andra sidan har jag haft så många andra beroenden som är så mycket värre än glasögon... Det gäller att se allting positivt :-)

Inte ens Johnny...

... Depp lyckades lyfta "Alice i Underlandet". Enda behållningen var 3D-effekterna, i övrigt var det inget att se. Tyckte jag.

Kollade runt lite hos andra bloggar och insåg att alla bilder verkade ha försvunnit. Så även här inser jag nu, och inte heller går det att lägga till nya bilder. Antar att problemet ligger hos blogspot, så förhoppningsvis lyckas de trolla fram dem igen så småningom.

I övrigt har jag börjat städa garderoben idag.... Ojojoj, det var minst sagt välbehövligt! Minst 20 års "bra-att-ha"-kläder i olika stadier av förfall. Kanske tur att det inte funkar med bilder här idag, för det var verkligen ingen rolig syn ;-)

Väskan

Läste hos Fiffilura om ryggsäcken som känns så tung. Det pratas ju ofta om att vi alla har vårt bagage att bära, och jag kom att tänka på en dag i somras. Jag var extremt irriterad på allt och alla, och allra mest mig själv. Det var som att jag släpade runt på en stor, tung, otymplig väska som jag inte visste var jag skulle göra av.

Mannen och jag låg på sängen och pratade. Tårarna rann.
Men så plötsligt var det som när Oppfinnar-Jockes glödlampa tänds, och jag sa: "Nu vet jag! Nu vet jag vad det är!"

Det är som om jag på nåt underligt vis alltid har trott att det ska komma en dag när allt jobbigt som varit liksom löses upp och försvinner i intet. En dag när jag är tillräckligt vuxen och har kämpat tillräckligt länge. En dag när ”någon” kommer och tar hand om den där väskan. Då ska jag bli lugn och full av visdom och aldrig, aldrig mer behöva oroa mig...
Och det är som om jag nu börjar inse att den där dagen förmodligen aldrig kommer, och det gör mig så oändligt ledsen.

Men istället ser jag nu plötsligt att det finns hjul på väskan. Jag kan sätta ner den och rulla istället! Jag inser att jag aldrig kommer att slippa den, att jag aldrig kommer att bli helt fri från det förflutna. Men det är OK. Jag slipper bära längre. Jag kan rulla.

Jag berättar för mannen (som är van vid mina långa, symboliska historier...;-) och han föreslår att vi ska knyta fast ett långt snöre, så att vi åtminstone kan rulla den på avstånd.

Och imorgon ska jag hit!!!

Arbetsförnedringen

Förra veckan träffade jag ytterligare en ny person på arbetsförmedlingen. Hon erbjöd sig att hjälpa mig med ansökningshandlingar, personligt brev, etc. Och jag tänkte att ”Visst, all hjälp är ju bra, man lär sig alltid något nytt.”

När jag träffade henne i måndags hade hon glömt alla sina papper hemma, så det blev bara det vanliga snacket. Däremot berättade hon om en utbildning som arbetsförmedlingen skulle ordna under nästa år. Jag som längtat efter att börja plugga, men inte sett det som ett alternativ med tanke på indragen A-kassa och ev. studielån. Äntligen händer det något!

”Du får diskutera det med din handläggare”, sa hon.
”Men… jag har ju ingen handläggare. Det är flera månader sedan jag skulle få en ny. Den jag hade tidigare lyckades jag inte få träffa på över ett år.”

Hon letade upp namnet på min nya handläggare. Bara för att några minuter senare konstatera att om det var utbildning jag ville diskutera så var det tydligen en annan handläggare. Honom fick jag däremot en tid med idag. Till mötet skulle jag ha alla möjliga intyg och handlingar med mig, så jag tillbringade morgonen med att leta upp och skriva ut det som krävdes. En massa papper som han sen inte ens ville titta på.

”Den utbildningen är inställd”, var det första han sa. ”Den kommer förmodligen inte att bli av.”
”OK, men det finns kanske någon annan utbildning?”
”Det får du diskutera med din nya handläggare.”
”Men är inte du min nya handläggare…?”
”Nej, hon börjar jobba här den 1 april och heter....”

Då kände jag mest att jag ville sätta mig ner på golvet och spela på läppen som Kalle Anka på julafton efter sammandrabbningarna med hackspetten.

”Jo, det är ju den här omorganisationen.”
Den där omorganisationen har jag hört talas om länge. När det nu är så många som är arbetslösa, varför i all världen sätter man då igång att omorganisera på ett sätt som gör att verksamheten fungerar ännu sämre än vanligt!?!?

Det finns nog inget som får mig att känna mig mer uppgiven än ett möte på arbetsförmedlingen....

På vandring

Jag tycker om att gå långa promenader. Idag gick jag norrut längs havet. Följde cykelvägen och slapp all trafik. Gick och gick... tills vägen tog slut.
Då tog jag bussen hem.



Sista biten kändes evig...
Den allra sista snön ligger längs vägen.

Åh, en busshållplats! Och en bänk att sitta på!!

Mätte på eniro när jag kom hem. 11 km gick jag.
Nu ska jag betala räkningar och steka pannkakor ;-)

Hunger

Vissa dagar är jag liksom aldrig direkt hungrig, utan äter väl mest bara för att det var några timmar sen sist.

Andra dagar är som idag. Jag vaknar vrålhungrig och det håller sedan i sig även om jag äter och äter.

Ibland undrar jag om alla år av ätstörningar trots allt har satt sina spår...?

KRAM!!!

Det är otroligt vad mycket det finns att läsa när man börjar kika runt bland alla bloggar!! Tänk att så många generöst delar med sig av sina innersta tankar och känslor. Och så mycket det finns att känna igen sig i - man kanske inte är så ensam trots allt...
Visst går det inte att jämföra med att träffas i verkligheten, men det är inte bara negativt. Det kan nog vara lättare på många sätt att skriva här - lite halv-anonymt - än att berätta för nån man känner.
En klar fördel i denna utseendefixerade tid är att man lär känna varandras insidor, lyckligt omedvetna om utseende, klädsel, etc.

Så till ALLA er som kämpar på ett eller annat sätt och vägrar ge upp, och som dessutom har förmågan att dela med er och därmed hjälpa andra, vill jag sända en stooor KRAM!!!


Kramar
* känns skönt
* får oss att tycka mer om oss själva och vår omgivning
* lindrar spänningar
* spar energi
* är lätta att ta med sig
* kräver ingen särskild utrustning
* får lyckliga dagar att bli lyckligare
* får omöjliga dagar att bli möjliga
* fyller upp tomrum i våra liv
* fortsätter att verka gynnsamt, även sedan de avslutats
KRAMAS OFTA!
(Läst "någonstans" för längesen, minns tyvärr inte var.)

~ * ~ * ~ * ~ * ~

När jag idag läser det jag skrev igår ångrar jag mig lite. Tycker inte om att känna mig sådär gnällig. Jag är ju lycklig - mitt i all olycka.

Jag har en UNDERBAR familj idag!
Mannen med det oändliga tålamodet,
som fortfarande står ut med mig.
Som kramar och lyssnar och tröstar
och kramar och lyssnar och tröstar
och förstår!
Barnen som är friska, trygga, glada och lyckliga.
Ett hus att bo i.
Inga ekonomiska problem - trots låga inkomster och arbetslöshet.

Samtidigt behöver jag ibland påminna mig själv om varför jag mår som jag gör.
Men visst är det skrämmande att jag som närmar mig 50 med stormsteg fortfarande mår dåligt av det som hände mig som barn. Varför är det så svårt?


Vi är många ledsna barn som går omkring i vuxna kroppar...


Bild: Kreativ Insikt

Villkorslös Kärlek

Det finns ett uttryck som jag tycker är så fint:
VILLKORSLÖS KÄRLEK!!
Att älska någon "mer än oändligt" som sa vi när barnen var små.
Mer än oändligt - mer än så går ju bara inte!
Och villkorslöst - att älska någon ÄVEN om man inte alltid är överens och tycker likadant om allting. Att acceptera att de jag älskar har egna åsikter och egna intressen, som inte alltid överensstämmer med mina.

Som barn var jag alltid "fel".
Född misslyckad.
Gjorde fel.
Tyckte fel. (?)
Försökte ständigt ändra på mig.
Förgäves.
Jag uppfyllde helt enkelt inte "villkoren"
för att bli älskad...

Jag har alltid trott att alla barn
älskas av sina föräldrar.
Jag har trott på uttrycket
"ett ansikte som bara en mor kan älska".
Men om t.o.m. min egen mamma tycker
att jag är så ful att hon mår dåligt av att se mig.
Om hon ständigt talar om för mig
att INGEN kan tycka att jag är söt.
Att om någon - någon gång - säger det,
så ljuger de.

"Mitt värde är inget
när inte ens min mor vill ha mig.
Vill nå mitt inre.
Vill smaka min kärlek.
Förkrossad
beskjuten
sargad
ler jag mig igenom dagarna.
Hon har satt mig på undantag,
För fyllan
för den billiga vinfyllans skull.
Förbannade jävla morsa,
ser du inte hur jag lider.
Om inte ens min mamma vill ha mig
vem vill då någonsin ha mig?"

Det här skriver Åsa Jinder i boken "Bli min mamma igen".
"Om inte ens min mamma vill ha mig
vem vill då någonsin ha mig?"

Min mamma var/är inte alkoholist.
Då hade jag kanske kunnat förlåta...
Men allt hon sa och gjorde
var i helnyktert tillstånd.

"men jag kan aldrig förstå
vilken slags mamma du är
som kan skära av mig
från en del av livet."
Skriver Åsa Jinder på ett annat ställe.

Min mamma har inte bara skurit av mig från sitt liv,
utan även sina barnbarn.

Jag har alltid trott att alla barn
älskas av sina föräldrar
oavsett utseende och
andra egenskaper.

Sedan jag själv fick barn
förstår jag ännu mindre!?
SKA JAG NÅGONSIN BLI FRI
FRÅN DET FÖRFLUTNA????

Villkorslös Kärlek:

LYCKA!!

Ibland är det som om man får en ny chans. Solen lyser liksom lite starkare, alla tycks le mot mig och plötsligt känns det inte riktigt lika omöjligt längre. Jag lever ju i alla fall!

Mitt hjärta har "alltid" slagit extraslag, och jag har kollat upp det tidigare och fått lugnande besked. Men så för några veckor sen satte det igång och slog oregelbundet h-e-l-a t-i-d-e-n. Fullständigt i otakt. Och det spelar liksom ingen roll att jag försöker intala mig att det inte är farligt och att de har kollat upp det och att det säkert snart går över. Jag vänjer mig aldrig vid det, och när det höll på så där konstant var jag övertygad om att det senaste årets oro, ångest och sömnbrist till slut hade knäckt min stackars kropp.
När det pågått i drygt en vecka tyckte till och med mannen att jag borde gå till en läkare. En fredagmorgon cyklade jag bort till vårdcentralen, övertygad om att det var akuten nästa som gällde. Hade turen att träffa en väldigt bra läkare! Hon lyssnade och konstaterade att "ja, det slår ju lite i samba-takt, lite hur det vill". Sen förklarade hon att det var obehagligt men fullständigt ofarligt och att allt handlade om ifall jag själv stod ut med att ha det så. För säkerhets skull skickade hon en remiss till långtids-ekg. Sen fick jag gå hem. LYCKA!!

För två veckor sen var jag så inne på sjukhuset och blev kopplad till en bandspelare som registrerade vartenda hjärtslag under ett dygn. Och idag ringde läkaren och berättade om resultatet. Att jag har helt ofarliga extraslag som inte sliter på hjärtat och inte kan leda till något allvarligare. Att jag kan ta det fullständigt lugnt om det sätter igång sådär intensivt igen. Att jag och mitt hjärta mår bra!
Och plötsligt gick solen upp.

Nu utmanar jag mig själv genom att skriva om det här. Jag har ju de där dumma, magiska tankarna som säger att jag kommer att "straffas" om jag vågar säga eller ens tänka något positivt. Men ingen av oss har några garantier för någonting. Det händer att unga, friska hjärtan plötsligt slutar slå. Vi kan alla drabbas av sjukdomar och olyckor imorgon eller om en kvart. Därför gäller det att njuta så mycket det bara går så länge man kan och inte gå omkring och förvänta sig katastrofer. Och just idag är en alldeles utmärkt dag att börja ändra på tänket och Våga Tänka Positivt!

Så - nu ska jag och yngsta dottern som har studiedag idag köra iväg på lite shopping.
Och solen lyser på oss.

Bild: Kreativ Insikt

Slut-snöat!

Idag har jag hört lärkan, så nu slutar det snöa.
Åtminstone här på bloggen ;-)

Det var meningen...

... att jag skulle skriva här varje dag. Åtminstone nästan.

Det var meningen att jag skulle skriva av mig alla tankar som rusar runt i huvudet. Skriva om alla gamla, förträngda känslor som plötsligt väller upp nu när inga mediciner finns som trycker ner dem. Skriva om hur det känns efter ett besök på "Arbetsförnedringen". Skriva om missbruk och självdestruktivitet och om att säga förlåt alltför många gånger.

Men jag är feg, så istället skriver jag om gummistövlar och snödroppar.

Suck!

Under snön...

Sen nån vecka tillbaka ser jag lite av gräsmattan.
Jag ser gruset på garageuppfarten.
Jag ser asfalten på cykelvägen utanför.
Jag får grepp under fötterna när jag går och halkar inte längre baklänges.

Och idag - idag hittade jag de här:

Regn!!!

I förrgår vräkte snön ner. Igen.

Igår regnade det.

Idag har en hel del av snön försvunnit, och den som ligger kvar är grå och smutsig. Plötsligt är det inte lika vackert med snö längre. Det är extremt halt så det gäller att hålla balansen när man går ut, men jag har äntligen fått inviga mina nya gummistövlar som jag köpte i höstas. Har en känsla av att jag kommer att få mycket användning för dem....

I väntan på tröttheten...

Sitter här och väntar på att bli trött.

I snart ett år har jag inte sovit mer än högst 4-5 timmar per natt. Oftast mindre. Ändå är jag aldrig trött. Aldrig sömnigt trött i alla fall. Det borde vara skönt, men jag antar att mitt mående delvis beror på sömnbrist. Nu har jag kapitulerat och stoppat i mig en propavan, som inte ska vara beroendeframkallande. Är ju livrädd för att bli beroende av nya mediciner nu när jag lyckats göra mig av med alla andra.

Go´natt!(?)

Jag skulle ha skrivit...

Jag skulle ju skriva här varje dag...

Jag skulle ha skrivit om släktforskningens detektivarbete. Om hur spännande det faktiskt är att leta och försöka tyda gamla skrifter.

Jag skulle ha skrivit om att vi haft två utbytesstudenter från Shanghai boende hos oss i en vecka. Om hur roligt och intressant det var. Och om hur tomt det plötsligt blev när de reste vidare.

Jag skulle också ha skrivit om sonen som äntligen lyckades komma ut och segla i söndags. Han sydde klart ett nytt segel för nån månad sen, men sedan dess har det varit så mycket is att det varit omöjligt att komma ut. Nu lyckades vi till slut med gemensamma krafter få i jollen så han kunde stilla sin nyfikenhet och konstatera att det nya seglet såg ut precis som han tänkt sig.

Om det och mycket annat skulle jag ha skrivit.
Men nu gjorde jag inte det.

Och sen kunde jag ju alltid ha skrivit att det snöar. Igen.


Februarisegling:

Oj...

Har visst alldeles glömt att skriva här.
Funderar på om det är bra eller dåligt. Eller kanske inget av det. Kanske helt enkelt bara beror på att tiden framför datorn ägnats åt annat.

Jag har skaffat ett släktforskningsprogram och håller på att föra in alla uppgifter jag fått fram där. Ett drygt arbete... Sen tog jag ett enmånads-abbonemang på Arkiv Digital där man kan läsa direkt i gamla kyrkböcker, och det är inte lätt!! Men kul när man hittar nåt nytt!

I övrigt... försöker jag intala mig själv... att det går mot ljusare tider. Inte bara årstiden utan även "inuti" mig. För visst känns det lite lättare idag än förra veckan...? Och visst är jag nog liiite gladare...? Visst är jag det.....

VinterTankar.

Världen är väldigt vit och vacker.
Vinter där jag bor brukar vara detsamma som grått och slaskigt, men när det nu blir en riktigt vit vinter klagar många över det. Jag gillar det här med årstider, att väder och natur skiftar så mycket. Dessutom passar det här kalla in på hur jag känner mig just nu. Det är liksom mysigt att kura ihop sig i mörkret och kylan under en filt. Det känns så mycket svårare att vara ledsen när solen skiner. Så jag längtar inte speciellt efter vår och sommar.

Däremot längtar jag efter att få känna mig sådär sprudlande glad som jag brukade göra förut. Undrar om jag nånsin får uppleva det igen...



Och nu tog orden slut igen.

Undran.

Kan man äta för mycket morötter...?

Och ännu mera snö...

Det har blåst och snöat hela dagen - ingen vidare kombination.
Var i släktforskarlokalen på eftermiddagen och letade bland pärmar och arkiv. Rena detektivarbetet! Jag lyckades precis cykla/slira dit även om det var lite läskigt, men när jag skulle hem igen fick jag gå och knuffa cykeln genom höga drivor.
Det är lite märkligt att vi här nere i södern aldrig lär oss det här med vinter. Den här snön borde inte ha kommit som någon större överraskning. Det varnades för den redan häromdan och ändå blir det trafikkaos. Förekommer det ens i norra Sverige? Och jag tror ju inte att alla de som varit ute och kört idag har varit "nödvändiga" transporter... Men - jag är nog ovanligt feg/försiktig också.

Läste om mannen som frös ihjäl i Norge efter att elbolaget stängt av elen. I Sverige finns andra regler sägs det. "... att man inte får göra en frånkoppling om det finns risk för obetydlig personskada eller omfattande sakskada."
Och jag tänker självklart på E (som jag skrev om här) Det är fortfarande så svårt att förstå. Samtidigt som jag faktiskt inte är helt förvånad med tanke på hur en annan släkting i liknande situation fungerar. Men i alla fall... att det ens är möjligt...

Tankarna snurrar.
Som vanligt.

VinterTisdag.

Bestämde imorse att det skulle bli en bra dag idag.
Får så dåligt samvete när jag är så där "gnällig" som igår. Försöker intala mig själv att det är ok med ledsna dagar, men det känns ändå som om jag är... jag vet inte... otacksam...?

Världen är väldigt vacker just nu. Kan inte minnas när det var snö så här länge sist. Här i Skåne brukar vi säga till barnen: "Skynda er ut och lek i snön nu för om några timmar är den borta!" Jag minns en vinter när barnen var små och det började regna under tiden vi åkte tefat nerför en liten kulle vid hamnen. Upp och ner, upp och ner för den där kullen, och det blev mer regn och mindre snö för varje åktur. Det var liksom den vintern ;-)

Gick ner till hamnen och fotograferade solnedgången.
I det lilla huset satt folk och bastade.

Sen hoppade de i här och svalkade sig...

Bara is så långt man ser. Fortsätter det så här kan vi kanske snart gå till Danmark.

Måndagskyla

Minus 12 grader i morse. En kall måndag.

Psykologbesök i förmiddags. Vet inte vad jag tycker om det egentligen, men kan ju lika bra ge det en chans. Alltid kan det väl leda fram till någon ny insikt.
Jag förringar liksom hela tiden mig själv och mina egna upplevelser av det som hänt. Tänker att det inte var så farligt, att det är jag som är överkänslig och förstorar upp allting, att det var så längesen och borde vara glömt nu. Men det fungerar inte så. Börjar inse att detta är något som aldrig riktigt "går över", utan kommer att dyka upp och kännas jobbigt emellanåt. Och det skrämmer mig. Mycket!
Annars är nog mitt största problem just nu mitt enorma självhat! Jag avskyr verkligen mig själv, både det yttre och inre. Jag står helt enkelt inte ut med mig...
Och vad gör man åt det? Det går ju liksom inte att ta ut skilsmässa från sig själv. Det går inte att resa bort och lämna sig själv hemma. I och med arbetslösheten måste jag dessutom tillbringa ett antal timmar varje dag ensam med mig själv. Samtidigt kan jag ibland tänka att det kanske är bra. Om jag jobbat nu hade det visserligen varit lättare att vifta bort ovälkomna tankar, men på det här sättet kanske jag tvingas att ta itu med de här jobbiga känslorna. Jag vet inte...
Det är nog det uttryck jag använder mest för tillfället: "Jag vet inte".

Gick en runda längs havet när jag kom hem, och det var så oerhört vackert. Saknade kameran men lyckades ändå ta ett hyfsat kort med mobilen:

Morfars 94-åriga lillasyster.

Jag har varit hemma hos A och hälsat på. Det är sånt där man oftast bara tänker men som har en tendens att aldrig bli av. Nu blev det det, och det är jag oerhört glad för. Det var en spännande pratstund. Bara att befinna sig i hennes hus var som att åka tillbaka i tiden.

A fyllde 94 år i måndags och bor fortfarande i det hus där hon föddes. Det är ganska häftigt att tänka på! Min morfar är född i samma hus. A är hans yngsta syster.
I familjen föddes 12 barn, men bara 6 av dem levde till vuxen ålder. Jag minns att min mormor brukade berätta om det: "12 dop och 6 begravningar..." Och alltihop i detta pyttelilla hus.

Jag har aldrig träffat min morfar. Nu berättade A (som är 17 år yngre än han) om när han och min mormor träffades. Hur de brevväxlade - "säkert tre brev i veckan kom det!" - och hur hon - lillasystern - fick följa med dem hem till mormors föräldrar.
När min mormor och morfar gift sig bodde de i ett hus på andra sidan gatan, och i ett annat hus i närheten bodde ytterligare en farbror till dem. Det var en musikalisk släkt och de träffades ofta och spelade tillsammans. Det låter väldigt idylliskt när man hör om det så här långt efteråt, och på många sätt var det säkert det också. Samtidigt blir det ännu sorgligare att tänka på hur det ser ut idag. Var gick det snett? Och går det negativa mönstret att bryta??

Nej, nu ska jag fortsätta mitt detektivarbete lite till innan den hemmalagade pizzan ska tillverkas!


Musikaliska bröder och söner - nummer 5 från vänster i övre raden är min morfar.

Släktforskning.

Jag släktforskar. Gick en kurs redan hösten 2008, men sen har det mesta blivit liggande i nån slags oorganiserat lösbladssystem. Nu gäller det att försöka hitta nåt sätt att få det lite mer överskådligt. Det är kul! Himla intressant!! Häromkvällen hittade jag en massa "nya" släktingar långt ner på 1600-talet!

Mest är det ju en massa namn och årtal. Och miljoner frågor.
Hur såg de ut? Men framförallt: Hur var de? Hur såg deras liv och familjerelationer ut?
Med tanke på mina nu levande släktingar känns det här lite kluvet. En del saker har en tendens att upprepas i olika familjer, som det här med E och hennes son. Är det något som finns i generna och går längre bakåt? Och värst av allt: Kan jag bli likadan?


Nu ska jag ta mod till mig och gå hem till en släkting som kanske skulle kunna ha en del att berätta...

Känslosamt.

Funderar på om det finns "positiva" och "negativa" känslor...
Det är ju roligare att vara glad! Men samtidigt behövs det kanske lite av varje. Ungefär som med mat. Sådär lagom sammansatt. Enbart sol lär ju ge öken...

Fast - just nu känns det bara som om det är de mindre trevliga känslorna som bor hos mig. Känner mig arg och ledsen och irriterad över allt och alla, och allra mest över mig själv. Jag som aldrig brukar vara något av det.

På nåt sätt så har jag liksom coachat mig själv genom livet, långt innan ordet coaching var "uppfunnet". Har alltid pratat förstånd med mig själv inne i huvudet och koncentrerat mig på allt som är bra. Tänkt att det kunde ha varit såå mycket värre. För det kan det ju nästan alltid.

Kanske är det så att jag behöver få ur mig lite ilska och irritation nu. Kanske behöver jag gråta ut alla ledsamheter som jag aldrig gråtit över när de hände. Kanske är det bara så.

Och kanske jag blir glad igen.
Snart.
Självklart blir jag det!!
Tror jag...

Arbetslös = värdelös?

En värdelös, ledsen, uppgiven dag idag...
Har varit arbetslös i 1½ år nu.
Jag vet att jag är långtifrån ensam.
Jag vet att det -tvärtemot vad många säger - inte alls "finns jobb om man bara vill".
Jag vet att det är lågkonjunktur nu som förhoppningsvis kommer att vända så småningom
Jag vet att jag jobbat i så många år att jag definitivt betalat in till den A-kassa jag nu får.
Och jag vet ju att om jag inte varit arbetslös hade jag inte klarat av att sluta med medicinerna. Har försökt ett antal gånger tidigare utan att lyckas.


Men... det är den där känslan, känslan av att vara totalt meningslös, misslyckad, inte behövas.
Känslan av att vara fullständigt värdelös.

En ensam, ledsen dag idag.

Trevligheter

En riktigt trevlig dag idag ;-) Hela familjen har varit på bio tillsammans med min pappa och hans sambo. Vi träffades redan klockan ett eftersom biljetterna skulle hämtas en timme före. Sedan fördrev vi tiden med en fika på Espresso House innan det var dags för Avatar. Historien var kanske inte så upphetsande, men 3D-effekterna var otroligt häftiga! Det var nästan så man fick svindel emellanåt. En vacker film med fina miljöer. Vi har redan börjat längta efter nästa 3D-film (Alice i Underlandet med Johnny Depp).

Efter filmen skulle vi egentligen åkt hem, men när vi gick förbi kinarestaurangen som ligger vid sidan om biografen insåg vi att ingen ätit middag idag, så det blev ett besök där också. Skönt att slippa laga mat när vi kom hem.
Det är ju som det är med min pappa, men det är kul att kunna träffas såhär nån gång ibland. Kul att kunna ha kontakt med någon del av släkten...

Efter 20 gånger är du frisk...

Julen 2008 gick "min" läkare i pension. Det var helt ok tyckte jag. Då.
Jag hade efter många års försök äntligen lyckats sluta med stesolid under hösten, och minns att jag tänkte att "jag kommer nästan inte längre ihåg hur det känns att må dåligt, jag kommer nästan inte längre ihåg hur ångest känns..... "
Vid den här tiden förra året började jag även trappa ner den antideppressiva medicinen, och i mitten av april slutade jag helt.
Och trillade ner i ett svart hål.

Under alla år av ångest, ätstörningar, missbruk, m.m, har jag ändå alltid kunnat njuta av det som trots allt är bra. Har alltid kunnat se ljuspunkterna som funnits där parallellt med allt det jobbiga. Nu kändes plötsligt allt totalt meningslöst. Jag hade aldrig känt så här förut och kände inte alls igen mig själv. Den här uppgivenheten var inte JAG. Sommaren gick och jag kände mig mer och mer desperat - jag måste göra nånting!
Eftersom jag inte längre hade någon speciell läkare att ta kontakt med började jag ringa runt till alla jag kunde hitta. Läkare, psykologer... talade in meddelanden på diverse telefonsvarare... Bara EN ringde tillbaka.
Alltså - om man har en telefonsvarare som uppmanar folk att "lämna namn och telefonnummer så ringer jag upp" - då ska man banne mig göra det också! Och speciellt om man har ett arbete där de som ringer oftast inte mår så bra. Om man är så upptagen att man inte har tid att ringa tillbaka så får man väl helt enkelt säga det på meddelandet. Tycker jag.
Den där enda psykologen som ringde tillbaka har jag i alla fall träffat nu under hösten och vintern. Det är väl tveksamt om det hjälper något, men jag känner i alla fall att jag gör något.

Men - det finns tydligen en regel som säger att man bara får träffas 20 gånger. Alltså har jag 5 gånger kvar. Är jag "frisk" sen? Och varför just 20? Är det nån slags kommitté av experter som kommit fram till att det är så många gånger som behövs?
Nu känner jag nog inte något större behov av att fortsätta träffa just den här psykologen, men samtidigt... det tar ju några gånger innan man kunnat berätta någorlunda hur man mår. Speciellt om man knappt vet det själv. Speciellt om man har svårt att lita på folk man inte känner. Speciellt... speciellt när man mår så dåligt att man verkligen skulle behöva en längre kontakt med någon.

Jag inser alltmer vilken oerhörd tur jag hade med den förra läkaren, som jag hade kontakt med i 8 år, ibland 2 gånger i veckan, ibland en gång i månaden, allt efter mina behov. Det blir oändligt mycket mer än 20 gånger!
Så just nu känner jag mig ganska vilsen. Ska jag börja jaga efter en ny läkare/psykolog eller klarar jag det själv...? Jag hade ju bestämt att jag aldrig mer skulle behöva ha den här typen av kontakt med någon, men så har jag ju också en förmåga att vara envis på "fel" sätt. Sen är ju livet verkligen en berg- och dalbana för tillfället. Stundtals lyckas jag ganska bra med den där leken jag leker, där jag låtsas att jag mår SÅÅ bra! Men så ibland - som i förmiddags - så håller jag på att gå under.... Grubblar väl vidare.

Och - det viktigaste i livet är trots allt bra - min familj är fortfarande bäst i världen!!! Det är bara jag själv som på nåt sätt är min egen värsta fiende.

En bild på en regnbåge kan väl kännas hoppfullt efter detta deppiga inlägg. (Hatar att känna mig gnällig!!)