Hur långt är en människa beredd att gå för att hålla skenet uppe!?!?

Jag skriver och skriver om det som hänt. Det är svårt att finna ord, men å andra sidan kanske det inte behövs så många....


Jag köpte en blomma och gick hem till en äldre släkting - E - några dagar före jul. Vi brukar träffas ute på stan och hon pratar alltid väldigt mycket. Nu hade jag inte sett henne på länge, och ingen öppnade när jag knackade på.
Dagen efter träffade jag hennes son (min kusin) som jag aldrig brukar prata med, men av någon anledning, av en ren impuls, så stannade jag till och frågade hur det var med henne. Jodå, det var bra, och hon var hemma, han hade pratat med henne nån dag tidigare. Ok, hälsa henne om jag inte får tag på henne före jul, sa jag, och cyklade vidare.
Jag gick dit igen dagen före julafton. Stod en lång stund och knackade på eftersom jag visste att hon gick dåligt, men ingen öppnade nu heller. Minns att jag tänkte att hon kommer att undra vem som varit här när hon ser spåren i snön. Ingen hade gått där före mig.

Så i torsdags ringde min svärmor och berättade att hon läst i tidningen att E var död och att hon hade dött på julafton.


Jag kunde inte släppa tanken på vad som hänt. Hade hon kanske varit död redan när jag var där...? Jag kände att jag ville berätta det, men sonen jag pratat med fanns inte på hitta, eniro eller någon annanstans. Däremot hittade jag numret till den andra sonen, så jag ringde dit och fick tag på hans fru. Vi pratade i flera timmar.

E hade bott utan el i tre år. Ingen el = ingen värme. Mattan i vardagsrummet hade frusit fast i golvet. Istappar hängde från kranarna.
Alltså... det går inte riktigt att ta in vilken fasa det måste ha varit att leva på det viset. Tänker på nyårsdagen när fjärrvärmen hos oss inte funkade och vi hade ca 18 grader inne. Vi var tvungna att ta in värmefläkten. E har levt i ett hus med yttertemperatur inne. Året runt. I tre år.
Första reaktionen är automatisk: Stackars, stackars!! Men det var ju inte så att det inte fanns någon hjälp att få. Tvärtom. Den fanns bara ett samtal bort. Om hon sagt något. Till någon. En granne. Sin äldsta son. Oss.
Vi pratade dessutom med henne om just detta en gång, att det alltid var mörkt hos henne när man gick förbi, att vi inte trott hon var hemma. Hon sa då att hon bara var på ovanvåningen och att hon gick och lade sig väldigt tidigt. Och vi trodde på det.
Det visade sig också att den yngre sonen stulit och på olika sätt förskingrat under 30 års tid. Kronofogden jagade både honom och E, och det var obetalda räkningar som ledde fram till att elen stängdes av. Socialen underrättas tydligen alltid när så sker, och de hade i sin tur tagit kontakt med E, men hon hävdade att hon klarade sig. Men - om en människa i 80-årsåldern får elen avstängd och envisas med att hon klarar sig - borde de ändå inte ha regaerat!??
P.g.a. olika omständigheter har polisen kopplats in och det kommer att bli s.k. rättsobduktion, vilket innebär att det tar lång tid innan de kan säga vad hon dog av och när. Just nu tror de att hon legat i 2-3 dagar, så hon var förmodligen död båda gångerna jag var där.

Detta är vad som hänt i korta drag. Jag ville trots allt skriva om det här eftersom det självklart påverkar mig oerhört starkt, och jag vill inte tala i gåtor. Det finns naturligtvis mycket, mycket mer som jag nu fick veta, och det som slår mig är alla dessa lögner som min släkt tycks vara uppbyggd på. Förhållandet mellan E och hennes söner kan dessutom direkt kopieras på min egen ursprungsfamilj, och jag känner alltmer att det är skönt att inte ha någon kontakt med dem längre.

Hur långt är en människa beredd at gå för att hålla skenet uppe utåt!?!?