Morfars 94-åriga lillasyster.

Jag har varit hemma hos A och hälsat på. Det är sånt där man oftast bara tänker men som har en tendens att aldrig bli av. Nu blev det det, och det är jag oerhört glad för. Det var en spännande pratstund. Bara att befinna sig i hennes hus var som att åka tillbaka i tiden.

A fyllde 94 år i måndags och bor fortfarande i det hus där hon föddes. Det är ganska häftigt att tänka på! Min morfar är född i samma hus. A är hans yngsta syster.
I familjen föddes 12 barn, men bara 6 av dem levde till vuxen ålder. Jag minns att min mormor brukade berätta om det: "12 dop och 6 begravningar..." Och alltihop i detta pyttelilla hus.

Jag har aldrig träffat min morfar. Nu berättade A (som är 17 år yngre än han) om när han och min mormor träffades. Hur de brevväxlade - "säkert tre brev i veckan kom det!" - och hur hon - lillasystern - fick följa med dem hem till mormors föräldrar.
När min mormor och morfar gift sig bodde de i ett hus på andra sidan gatan, och i ett annat hus i närheten bodde ytterligare en farbror till dem. Det var en musikalisk släkt och de träffades ofta och spelade tillsammans. Det låter väldigt idylliskt när man hör om det så här långt efteråt, och på många sätt var det säkert det också. Samtidigt blir det ännu sorgligare att tänka på hur det ser ut idag. Var gick det snett? Och går det negativa mönstret att bryta??

Nej, nu ska jag fortsätta mitt detektivarbete lite till innan den hemmalagade pizzan ska tillverkas!


Musikaliska bröder och söner - nummer 5 från vänster i övre raden är min morfar.