En onsdag i januari

Det räcker nu. Jag är trött på att vara ledsen.
Idag - en helt vanlig onsdag i januari - tänker jag börja bli GLAD igen.

Fram till våren 2009 har jag, oavsett hur dåligt jag mått i övrigt, alltid haft en förmåga att glädjas över det som är positivt. Men så hände något. Alla gamla ledsamheter hann liksom ikapp mig. Och framförallt slutade jag med alla mediciner.
Och trillade ner i ett svart hål.

Sedan dess har jag vandrat omkring där, som Frodo i mörka grottor och oändliga skogar. Ibland har jag tyckt mig ana en ljusglimt flämta till, men snart har mörkret varit lika kompakt igen.
Jag har väntat. Och väntat. På att det ledsna ska gå över. Det här är liksom inte jag. Kanske det är dags nu att hjälpa glädjen lite på traven. Kanske är det så att man måste bestämma sig. Kanske...

Fars dag ???

Det hände sig vid den tiden
då man fortfarande gjorde presenter
till Mors dag och Fars dag i skolan,
eftersom man tog för givet
att alla barn hade en mamma och en pappa
som var gifta med varandra.
Även Lenas föräldrar var gifta,
men skilsmässan lurande förmodligen redan
runt hörnet.
Detta var hon dock lyckligt ovetande om.
Hon var 7 år och hade precis börjat skolan.

Nu hade fröken sagt att de skulle göra
ett fint kort till Fars dag,
och Lena gick in för uppgiften med liv och lust.
Åh, vad pappa skulle bli glad när han fick det!!
Då fick hon en underbar idé!
Hon skulle överraska pappa!!
Han brukade vikariera på skolan ibland,
och just idag befann han sig i klassrummet
allra högst upp i den gamla skolbyggnaden.
Han hade visserligen strängt sagt ifrån att Lena
på INGA VILLKOR
fick lov att komma upp till hans klassrum.
Varför förstod hon inte, men han var kanske rädd
att hon skulle komma in och störa under en lektion.
Självklart skulle hon inte göra det.
Självklart skulle hon vänta på pappa utanför
tills lektionen var slut.

Kortet blev verkligen fint.
När skolan var slut smög Lena förväntansfullt
uppför alla trapporna, tills hon var allra högst upp,
utanför klassrummet där hennes pappa fanns.
Det kändes lite konstigt och ovant att vara häruppe.
Och spännande.
Hon föreställde sig hur glad pappa skulle bli
när han fick se henne.
Hon skulle ge honom kortet redan idag
– fast det inte var Fars dag än –
och sedan skulle de tillsammans
promenera hem från skolan.

Hon fick vänta länge, men det gjorde inget.
Äntligen var lektionen slut,
och de stora eleverna kom ut ur klassrummet.
Någon kände igen henne och hejade,
och hon hejade blygt tillbaka.
Till sist hade alla gått,
och bara pappa fanns kvar därinne.
Han kom ut ur klassrummet,
och det pirrade till av lycka och förväntan
i Lenas mage när han fick syn på henne
där hon stod i hörnet.
Tyst och stilla. Väntande…

Han
blev
JÄTTEARG!!!
Förklarade med hög och arg röst att han
klart och tydligt talat om
att hon INTE fick komma upp till honom!
Men jag väntade ju tills du slutat,
och alla gått hem…
Jag ville bara överraska…
Kommer du inte ihåg att jag sagt det till dig?
VA!?!?

Lena rusade chockad nerför alla trapporna.
Varför blev han inte glad?
Det var många trappor.
Varför blev han så hemskt arg??
Hon sprang hela vägen hem med tårarna rinnande,
Varför? Varför? Varför?
och gömde sedan det fina kortet som hon varit så stolt över.

Pappa kom hem en stund senare.
Han fick aldrig kortet
Men många, många år senare
– när Lena blivit nästan vuxen –
hittade hon kortet,
och mindes.

Och jag har aldrig mer firat fars dag...

Längtan...

Just nu, i denna stund, är dotter I på väg till Kina.
Fem veckor ska de vara där. Fem lååånga veckor för oss här hemma. Men OJ! vad hon ska få uppleva mycket!!!

Bara detta att flyga var ju premiär för henne. 18 år gammal flög hon idag för första gången, först från Ängelholm till Stockholm, och sedan - efter en lång dags väntan på Arlanda - vidare med Air China till Beijing. Där ska de vara en vecka innan det är dags att flyga igen(!) till Shanghai.

Det är en märklig känsla att de äntligen är på väg. Ända sedan gymnasievalet var klart har vi vetat att det förmodligen skulle bli en resa till Kina i trean, men det har hela tiden varit något som låg långt in i framtiden.

Självklart saknar och längtar jag redan, men det är en lätt längtan när man vet att de är ute på roligheter :-)

Lila Lycka

Jag älskar färg!
Ju mer desto bättre!!

Allra mest gillar jag LILA.
Idag har jag köpt en lila jacka.

Och plötsligt är det OK med vinter...

Gissa vilken sorts kaffe jag dricker...;-)

Dan efter-kalas

Eftersom födelsedags"barnet" firade gårdagen med att skriva tenta, så blev det inte mycket till kalas. Idag hade vi däremot en liten privat familjefest med smörgåstårta enligt önskemål. Vanlig tårta var det däremot ingen som var speciellt intresserad av, så vi plockade fram den jag fick av Ica när jag fyllde år.
Ganska OK med halvfryst tårta eftersom man då kan låtsas att det är glass istället ;-)

TACK!

Idag
kl 21.03
har jag varit mamma i 20 år.

Jag förundras fortfarande över att
jag
fått uppleva detta mirakel,
och trots att det händer hela tiden
överallt på vår jord
känner jag mig unik.

TACK!

Solen skiner

Igår bröt jag ihop.

Idag går jag vidare.

Solen skiner.

Hallå.....?

Hallå.....

Jag tror minsann det ekar härinne!
Inte för att det nånsin varit särskilt många besökare här,
men nu finns det nog inte en enda liten kvar.

Och själv har jag varit...
någon "annanstans"...
hela sommaren.
Inte så mycket datorer.
Åtminstone inte så mycket bloggar.
Inga alls faktiskt.
Så jag har nästan glömt hur man gör.

Däremot har det hänt en hel del i verkliga livet.
Kanske kommer jag att skriva om en del så småningom.
Kanske.

Men först ska jag läsa ikapp.
Lite i taget.

Sommarfötter...
(Så går det när man bara är utomhus hur som helst
och inte ligger och vändsteker sig ;-)

Sommarliv

Vet inte om jag är så bra på det här med att blogga... Är alldeles för feg och tänker alldeles för mycket på vem som eventuellt kan tänkas hitta hit och läsa...
Och just nu har jag inte lust att fundera så mycket på det.

Då är det betydligt mer lockande att gå ut och sätta sig på den nybyggda verandan och rita lite! Och njuta av sommaren och livet och allting!!

Bild: Birgitta Lindeblad

Ingen vanlig onsdag ;-)

Den 15 juni 1994 verkade länge vara en alldeles vanlig onsdag.
Inte förrän Mannen kom hem från jobbet vid 16-tiden kom jag på tanken att vi kanske borde åka in till sjukhuset och kolla om bebisen i min mage verkade vilja komma ut. Visserligen kände jag ingenting, men eftersom det gått så otroligt fort de andra gångerna var vi lite rädda för att inte hinna in i tid den här gången.
Vi har två mil till sjukhuset, och ungefär halvvägs satte det igång. Bara sådär. Från noll till hundra på en bråkdels sekund. Självklart var det mitt i rusningstid och självklart var det rödljus hela vägen, men vi hann in... Sju minuter efter att vi klev över tröskeln var lilla F född.

Så det blev ingen vanlig onsdag.
Det blev en födesledag.
Och idag har vi 16-årskalas i Rosa Huset!!

Idag är en bra dag

Just idag är jag stark
Just idag mår jag bra
Jag förs framåt av kraftiga vindar
Just idag är jag stark
Just idag mår jag bra
Jag har tron på mig själv på min sida

Jag har väntat så länge på just den här dan
Och det är skönt att den äntligen kommer
Väntat så länge på just denna dag
Den ger lust när den kommer

Jag ser måsarnas flykt
Jag ser solglittrets dans
Jag ser fram emot härliga tider
Jag ser kvinnornas ben
Jag ser ögonens glans
Jag har tron på mig själv på min sida

Jag har väntat så länge på just den här dan
Och det är skönt att den äntligen kommer
Väntat så länge på just denna dag
Den ger lust när den kommer

Jag hör skrattande barn
Jag hör slussarnas brus
Jag hör till de få som kan leva
Jag hör inre musik
Jag hör vindarnas sus
Jag har tror på mig själv på min sida

Jag har väntat så länge på just den här dan
Och det är skönt att den äntligen kommer
Väntat så länge på just denna dag
Den ger lust när den kommer

Just idag är jag stark
Just idag mår jag bra
Jag förs framåt av kraftiga vindar
Just idag är jag stark
Just idag mår jag bra
Jag har tron på mig själv på min sida

Jag har väntat så länge på just den här dan
Och det är skönt att den äntligen kommer
Väntat så länge på just denna dag
Den ger lust när den kommer

nanana....
(Text: Kent "Kenta" Gustafsson)


(Bild: Kreativ Insikt)

Lycka...

... går inte att köpa för pengar.

Undantaget är nya pennor :-)

Mamma VARFÖR???

En gång
för mycket mycket längesen
hade jag en mamma
som jag älskade
och beundrade.
Jag gjorde allt
för att duga
i HENNES ögon,
försökte ändra
på det som var JAG
och bli den
som hon ville
att jag skulle vara.
Men hur jag än
vände
och vred
ut och in
på mig själv
var jag alltid fel.

En gång
för inte så längesen
hade jag en mamma
som jag hatade
och föraktade
för att hon
hade stulit
min självkänsla,
smulat sönder
tron på mig själv,
försökt göra mig
till någon annan,
övertygat mig om
att jag var annorlunda,
omöjlig att älskas
av någon,
inte ens
av min egen mamma
och därför ännu mindre
av någon annan,
att jag aldrig
någonsin
i hennes ögon
skulle duga.

Idag
har jag ingen mamma.
Hon lever
och existerar
och jag ser henne ibland,
alldeles för ofta,
och försöker låtsas
att hon är
någon jag inte känner.
Ibland lyckas det
nästan
men ibland
känner jag
det gamla hatet
och ilskan
välla upp inom mig.
Jag vill inte hata,
det gör mig bara bitter.
Jag vill vara likgiltig -
hon är inte min mamma,
bara en vanlig tant
som vem som helst
jag inte känner.

Kan man sörja
någon som
fortfarande lever?
Kan man sörja
någon som
aldrig funnits?
Kan man sörja
den mamma
man aldrig haft,
men ständigt
längtat efter,
den mamma
som älskar sitt barn
villkorslöst,
den mamma
i vars ögon
man alltid är vacker,
alltid duger,
precis som man är?
Vad är det för fel på mig
när inte ens hon
som skulle varit
min mamma
förmår acceptera mig?????

Don´t panic!

Inte många ord skrivna här inte.
För många tankar som behövt tänkas.
För många beslut att fatta.
Svårt...

Men det viktigaste av allt: Don´t forget your towel!

Bild från Wikipedia: Handduksdagen, Innsbruck, Österrike

Splatt!

Och hur stor är sannolikheten att man går under en fågel som... SPLATT!!