Jag hade efter många års försök äntligen lyckats sluta med stesolid under hösten, och minns att jag tänkte att "jag kommer nästan inte längre ihåg hur det känns att må dåligt, jag kommer nästan inte längre ihåg hur ångest känns..... "
Vid den här tiden förra året började jag även trappa ner den antideppressiva medicinen, och i mitten av april slutade jag helt.
Och trillade ner i ett svart hål.
Under alla år av ångest, ätstörningar, missbruk, m.m, har jag ändå alltid kunnat njuta av det som trots allt är bra. Har alltid kunnat se ljuspunkterna som funnits där parallellt med allt det jobbiga. Nu kändes plötsligt allt totalt meningslöst. Jag hade aldrig känt så här förut och kände inte alls igen mig själv. Den här uppgivenheten var inte JAG. Sommaren gick och jag kände mig mer och mer desperat - jag måste göra nånting!
Eftersom jag inte längre hade någon speciell läkare att ta kontakt med började jag ringa runt till alla jag kunde hitta. Läkare, psykologer... talade in meddelanden på diverse telefonsvarare... Bara EN ringde tillbaka.
Alltså - om man har en telefonsvarare som uppmanar folk att "lämna namn och telefonnummer så ringer jag upp" - då ska man banne mig göra det också! Och speciellt om man har ett arbete där de som ringer oftast inte mår så bra. Om man är så upptagen att man inte har tid att ringa tillbaka så får man väl helt enkelt säga det på meddelandet. Tycker jag.
Den där enda psykologen som ringde tillbaka har jag i alla fall träffat nu under hösten och vintern. Det är väl tveksamt om det hjälper något, men jag känner i alla fall att jag gör något.
Men - det finns tydligen en regel som säger att man bara får träffas 20 gånger. Alltså har jag 5 gånger kvar. Är jag "frisk" sen? Och varför just 20? Är det nån slags kommitté av experter som kommit fram till att det är så många gånger som behövs?
Nu känner jag nog inte något större behov av att fortsätta träffa just den här psykologen, men samtidigt... det tar ju några gånger innan man kunnat berätta någorlunda hur man mår. Speciellt om man knappt vet det själv. Speciellt om man har svårt att lita på folk man inte känner. Speciellt... speciellt när man mår så dåligt att man verkligen skulle behöva en längre kontakt med någon.
Jag inser alltmer vilken oerhörd tur jag hade med den förra läkaren, som jag hade kontakt med i 8 år, ibland 2 gånger i veckan, ibland en gång i månaden, allt efter mina behov. Det blir oändligt mycket mer än 20 gånger!
Så just nu känner jag mig ganska vilsen. Ska jag börja jaga efter en ny läkare/psykolog eller klarar jag det själv...? Jag hade ju bestämt att jag aldrig mer skulle behöva ha den här typen av kontakt med någon, men så har jag ju också en förmåga att vara envis på "fel" sätt. Sen är ju livet verkligen en berg- och dalbana för tillfället. Stundtals lyckas jag ganska bra med den där leken jag leker, där jag låtsas att jag mår SÅÅ bra! Men så ibland - som i förmiddags - så håller jag på att gå under.... Grubblar väl vidare.
Och - det viktigaste i livet är trots allt bra - min familj är fortfarande bäst i världen!!! Det är bara jag själv som på nåt sätt är min egen värsta fiende.
En bild på en regnbåge kan väl kännas hoppfullt efter detta deppiga inlägg. (Hatar att känna mig gnällig!!)
2 kommentarer:
Min goa vän... nu skriver jag supersnabbt! För jag har någe vajsing med datorn... så fort jag går in på någon blogg som har mycket "bling bling" så bår fläkten igång supersnabbt... och så stängs hela datorn ner.
Men jag vill så gärna läsa mer här hos dig... du modiga modiga människa! Vad impad jag blir av din öppenhjärtlighet och din styrka att skriva så bra!!
Varm kram så länge...
Innerst inne har du själv svaret på dina frågor. Bara du kan veta vad som är rätt för dig just nu.
Efter att jag slutat med antidepp tog det nästan 6 månader innan jag släppte tanken på att börja med dem igen. Och nu undrar jag varför jag hade sånt sug efter dem.
Skicka en kommentar