söndag 11 april 2010

Den hemligaste hemligheten

Den hemligaste hemligheten.
Det svåraste av det svåra.
Missbruket.
Beroendet.

Vad är det för mening att ta sig ur det ena beroendet, när nästa står redo att slå klorna i mig. ÄR det nån mening? Det här beroendet är kanske bättre än det som kan komma efteråt, så varför kämpa? Och ändå… den ständiga kampen. Mot mat. För lite mat. För mycket mat. Alkohol. Mediciner… Finns det kanske nåt ännu icke beprövat beroende som kan ta över? Går det att leva ett helt och hållet oberoende liv?

För att kunna svara på det måste jag först kunna besvara den förmodligen mest komplicerade frågan som existerar:
VARFÖR??
Varför måste jag hänga upp mig på olika beroenden?

Möjligt svar 1: För att slippa den oro, de ”problem”, som jag idag blundar för. Jag använder beroendet som nån slags ”skygglappar” som effektivt döljer de riktiga problemen.
Möjligt svar 2: För att orka. För att inte bryta ihop fullständigt. Vad skulle hända om jag kastade av mig alla skygglappar och med vidöppna ögon tittade rakt in i verkligheten? Dagens verklighet, men – framförallt – gårdagens. Rädslan för att jag när jag står där, fullständigt utan skydd, ska slukas fullständigt. Av något beroende. Eller av galenskapen. Eftersom verkligheten gör alltför ont.

Jag har tillbringat en väldigt stor del av mitt liv åt att försöka förstå.
Framförallt de andra.
Och jag tror att mycket har sin grund i bristen på prat. Människor behöver prata. Med varandra. Med en nära vän eller anhörig. Med papper och penna. Med musik. Med färger. Med NÅGOT. Det viktiga är att få uttrycka sig, få utlopp för allt det där som vimlar runt i vår högst belägna kroppsdel.
Men även med förmågan att utrycka sig i andra former tror i alla fall jag att vi även behöver prata. Föra en dialog. Höra sin egen röst uttala orden inför någon annan. Höra någon annans synpunkter, förklaringar, funderingar.
Särskilt som barn behöver man prata. Alla som lever med barn vet att de tycks ha ett outtömligt förråd av ord som ständigt strömmar ut. Mycket – det mesta? – av dessa ord är frågor. Många av frågorna består av ett enda ord. Du som lever med barn vet vilket jag menar, eller hur? Det allomfattande ordet VARFÖR?
Jag var ett ovanligt frågvist barn, men mina frågor upplevdes bara som jobbiga. I den mån de över huvud taget uppfattades. Och jag fick aldrig nånsin något svar. Inga ”riktiga” svar. Inga livsviktiga, livsavgörande samtal. Bara försvar, som ”det händer inte här”, ”det är inte farligt”, och naturligtvis favoriten ”det – har – aldrig – hänt…!”

Och nu tar jag mod till mig och visar ytterligare ett foto: Lena 2-3 år ;-)

4 kommentarer:

Susanne sa...

Bilden på dig är helt ljuvlig..
Så himla söt..För mig är det obegripligt hur någon har kunnat säga att du var ful...Titta på bilden och se vad den verkligen är!!
Helt underbar!!
Massa kramar till dig..Susanne

Livskrafter sa...

Ja du min vän. Så klokt du resonerar och redan där har du kommit långt. Jag skulle nästan behöva en avhandling eller iaf en c-uppsats för att kommentera detta men jag väljer att bara säga att livet är outsägligt och ibland rätt svårhanterbart men aldrig någonsin utan värde. Ellerhur ? Jag förstår dig verkligen och jag håller absolut med om att PRATA är otroligt viktigt och ibland underskattat eller OFTA underskattat skulle jag vilja säga. Jag har själv ett enormt behov av att prata, skriva, måla, diskutera osv osv. Jag har ju även i min yrkesroll som coach sett många många som har ett behov att bara prata av sig till någon som faktiskt lyssnar aktivt utan att värdera.
Oj nu blev det långt iaf
Sorry
kram
Emma

Anonym sa...

kan bara säga som Susanne! Helt underbar bild, en så härlig tjej, glad vacker och sommarljuvlig! Jag har en bild av mig på jobbet som jag älskar av mej själv, även om jag har svårt att förstå att barnet är jag, men min busiga blick är lite av den jag tycker mig ha varit under barndomen och den jag kan sakna idag, buset har varit borta länge, men är på väg tillbaks, det är genom att betrakta sig som man lär sig mycket tycker jag. Varm kram och klokt inlägg om att vi behöver prata. Di

vardagsgladje sa...

Nu satte du ord på mina tankar om varför jag saktar ner ytterligare i mitt liv just nu - för att barnen ska få tid och utrymme för att prata och fråga om allt som hänt nu när vi separerat.

Vilken härlig bild av dig själv.