Arbetsförnedringen

Förra veckan träffade jag ytterligare en ny person på arbetsförmedlingen. Hon erbjöd sig att hjälpa mig med ansökningshandlingar, personligt brev, etc. Och jag tänkte att ”Visst, all hjälp är ju bra, man lär sig alltid något nytt.”

När jag träffade henne i måndags hade hon glömt alla sina papper hemma, så det blev bara det vanliga snacket. Däremot berättade hon om en utbildning som arbetsförmedlingen skulle ordna under nästa år. Jag som längtat efter att börja plugga, men inte sett det som ett alternativ med tanke på indragen A-kassa och ev. studielån. Äntligen händer det något!

”Du får diskutera det med din handläggare”, sa hon.
”Men… jag har ju ingen handläggare. Det är flera månader sedan jag skulle få en ny. Den jag hade tidigare lyckades jag inte få träffa på över ett år.”

Hon letade upp namnet på min nya handläggare. Bara för att några minuter senare konstatera att om det var utbildning jag ville diskutera så var det tydligen en annan handläggare. Honom fick jag däremot en tid med idag. Till mötet skulle jag ha alla möjliga intyg och handlingar med mig, så jag tillbringade morgonen med att leta upp och skriva ut det som krävdes. En massa papper som han sen inte ens ville titta på.

”Den utbildningen är inställd”, var det första han sa. ”Den kommer förmodligen inte att bli av.”
”OK, men det finns kanske någon annan utbildning?”
”Det får du diskutera med din nya handläggare.”
”Men är inte du min nya handläggare…?”
”Nej, hon börjar jobba här den 1 april och heter....”

Då kände jag mest att jag ville sätta mig ner på golvet och spela på läppen som Kalle Anka på julafton efter sammandrabbningarna med hackspetten.

”Jo, det är ju den här omorganisationen.”
Den där omorganisationen har jag hört talas om länge. När det nu är så många som är arbetslösa, varför i all världen sätter man då igång att omorganisera på ett sätt som gör att verksamheten fungerar ännu sämre än vanligt!?!?

Det finns nog inget som får mig att känna mig mer uppgiven än ett möte på arbetsförmedlingen....