Många har under årens lopp sagt att min mamma var/är sjuk. Det låter förmodligen hemskt, men jag skulle faktiskt önska att det vore så. Om hon haft en psykiatrisk diagnos eller ett missbruk som kunnat förklara allt så hade det kanske känts lite lättare. Men allt det hon sade och gjorde skedde i nyktert tillstånd, och jag är övertygad om att hon inte lider av någon allvarligare störning. Det gör det betydligt svårare att förstå.
Under alla år har jag letat förklaringar och ursäkter till hennes beteende. Tyckt synd om henne. Tänkt att det alltid finns en anledning till att människor beter sig på ett visst sätt.
Först idag har jag börjat känna ilska.
Först idag kan jag känna att det inte var ok.
Och det är väl därför jag lite trevande försöker skriva om det här.
Men det gör ont att minnas det mörka. Det är mycket lättare att minnas det ljusa, det fina, det roliga.
Som min älskade skog och strand:
4 kommentarer:
Hon hade definitivt ett sjukligt beteende som sa sånt nykter eller onykter.
Å dina rader lyser skönhet.
Punkt slut.
Håller med ovanstående talare..
Tack för ditt svar, jag log lite när jag läste det.. för sisådär 12-13 år sedan såg jag ut exakt så bortsett från att håret var rött och inte mörkt.. (jag byter relativt ofta).. jag har funderat att skriva några rader om just det din kommentar handlade om, är det ok att jag använder den i ett inlägg..
Ha det gott!
Liv
Även om hon inte hade någon direkt diagnos så var det definitivt något som inte stod rätt till. En liten fundering är om hon själv hade så grymt dålig självkänsla att hon tyckte att hela hennes omgivning speglade hur framgångsrik hon är? Det finns ju de om drillar barnen strikt för att deras beteende speglar föräldrarnas framgång? Eller de som har tvingat en pojke att vara flicka för att det var en flicka som mamman ville ha? Någon extrem tankevurpa uppstår och kvarstår.
Och självklart har du rätt att vara arg och besviken. Du har ju blivit förådd av någon som skulle älska dig. Detta är ett lika stort övergrepp som tex sexuella övergrepp. Och ingen skulle påstå att vederbörande då inte får vara arg. Jag hoppas att du har hjälp att bearbeta alla känslor som ploppar upp. Det viktiga att komma ihåg är att du inte har någon som helst skuld i vad din mamma gjort! Det är hon som bär all skuld!
det är lika sjukt som att stå brevid och titta på när någon slår ett barn, jag har länge och under flera år funderat på hur min mamma (Mormor egentligen) kunde acceptera att jag fick stryk av han som var som min pappa fast han var morfar. Varje gång jag tänker på de gånger jag varit rädd, för alla konsekvenser jag blev hotad av och hur orättvist det känns än idag att jag levde i rädsla många gånger, så har jag ändå accepterat att jag är den jag är idag, och att det som hände mig påverkat mig, och gör mej liten i vissa situationer, men att jag inte längre behöver vara rädd för honom, eller min mamma...mamma är gammal och det hon gjorde har jag inte förlåtit, men jag har accepterat att hon inte förstod och inte hade några val emellanåt...vi var rädda tillsammans för morfar, det finns ett starkt minne av det...jag kan se det, och förstå, men det enda jag kan göra är att ta hand om mig, krama mig och älska mig, så gott jag kan. Såren finns inte, ärren finns, och jag önskar det fanns något lätt sätt att göra sig av med ärren, men man får lära sig älska dem också. Det är inte lätt, och kan förstå att du har det tufft. Tack för att du orkade dela med dig till mig, du gör det lättar att förstå att jag inte varit ensam om att leva i en dysfunktionell familj. Du har rätt att vara arg och tycka att det var fel, för det var det!Varma kramar
Skicka en kommentar