Farbror Arne var en "lekkamrat" till mina föräldrar när jag var liten. Han hade alltid en kamera på magen och tog många fina kort på mig, bland annat det i förra inlägget.
Idag träffade jag honom, och han berättade att han skulle hålla ett föredrag på biblioteket om sitt fotograferande. Han hade precis varit där och övat och haft med sig det här fotot där jag sitter i fönsterkarmen på muséet. (Lite dålig kvalitet eftersom jag fotograferat av det i dåligt ljus).
Det är konstigt men jag har inga som helst problem med att titta på foton från när jag var barn. Tvärtom. Jag tycker om den där lilla flickan som var jag.
Men - jag tycker inte om den jag blivit. Nånstans längs vägen var det något som gick väldigt, väldigt fel...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar