lördag 29 maj 2010

Mamma VARFÖR???

En gång
för mycket mycket längesen
hade jag en mamma
som jag älskade
och beundrade.
Jag gjorde allt
för att duga
i HENNES ögon,
försökte ändra
på det som var JAG
och bli den
som hon ville
att jag skulle vara.
Men hur jag än
vände
och vred
ut och in
på mig själv
var jag alltid fel.

En gång
för inte så längesen
hade jag en mamma
som jag hatade
och föraktade
för att hon
hade stulit
min självkänsla,
smulat sönder
tron på mig själv,
försökt göra mig
till någon annan,
övertygat mig om
att jag var annorlunda,
omöjlig att älskas
av någon,
inte ens
av min egen mamma
och därför ännu mindre
av någon annan,
att jag aldrig
någonsin
i hennes ögon
skulle duga.

Idag
har jag ingen mamma.
Hon lever
och existerar
och jag ser henne ibland,
alldeles för ofta,
och försöker låtsas
att hon är
någon jag inte känner.
Ibland lyckas det
nästan
men ibland
känner jag
det gamla hatet
och ilskan
välla upp inom mig.
Jag vill inte hata,
det gör mig bara bitter.
Jag vill vara likgiltig -
hon är inte min mamma,
bara en vanlig tant
som vem som helst
jag inte känner.

Kan man sörja
någon som
fortfarande lever?
Kan man sörja
någon som
aldrig funnits?
Kan man sörja
den mamma
man aldrig haft,
men ständigt
längtat efter,
den mamma
som älskar sitt barn
villkorslöst,
den mamma
i vars ögon
man alltid är vacker,
alltid duger,
precis som man är?
Vad är det för fel på mig
när inte ens hon
som skulle varit
min mamma
förmår acceptera mig?????

4 kommentarer:

Anonym sa...

Så fint skrivet, och det är inte dig det är fel på, det är henne som inte kunde ta dig till sig. Det är något hon inte klarat av, inte du, du var bara ett barn, och sorgen finns självklart kvar..dina ord kunde ha varit till min far..
varma kramar till dig fina människa :) Di

Anonym sa...

Att tillåta sig att sörja tror jag är en viktig del i processen att släppa taget.

KRAM!

Livskrafter sa...

Aj den här texten gjorde ont längst in....där man helst inte vill bli berörd. Otrolig naket, välskrivet och berörande
Kram på ré´
Emma

Äntligen sa...

Det är viktigt att få sörja och kunna få göra det också, för visst måste man få drömma om hur det Kunde ha varit. Men antagligen hade inte din mor varken resurser eller förutsättningar till att uppfylla din önskan. Nu är det viktiga (som jag ser det) att du själv som vuxen kan ge ditt inre lilla barn det som du är i behov av. Du skriver en helt underbart naken fin text.
Varma kramar från mig till Dig