Mannen och jag låg på sängen och pratade. Tårarna rann.
Men så plötsligt var det som när Oppfinnar-Jockes glödlampa tänds, och jag sa: "Nu vet jag! Nu vet jag vad det är!"
Det är som om jag på nåt underligt vis alltid har trott att det ska komma en dag när allt jobbigt som varit liksom löses upp och försvinner i intet. En dag när jag är tillräckligt vuxen och har kämpat tillräckligt länge. En dag när ”någon” kommer och tar hand om den där väskan. Då ska jag bli lugn och full av visdom och aldrig, aldrig mer behöva oroa mig...
Och det är som om jag nu börjar inse att den där dagen förmodligen aldrig kommer, och det gör mig så oändligt ledsen.
Men istället ser jag nu plötsligt att det finns hjul på väskan. Jag kan sätta ner den och rulla istället! Jag inser att jag aldrig kommer att slippa den, att jag aldrig kommer att bli helt fri från det förflutna. Men det är OK. Jag slipper bära längre. Jag kan rulla.
Jag berättar för mannen (som är van vid mina långa, symboliska historier...;-) och han föreslår att vi ska knyta fast ett långt snöre, så att vi åtminstone kan rulla den på avstånd.
Och imorgon ska jag hit!!!
3 kommentarer:
Har oxå dragit på en väska ett par dagar,,det jobbigaste är att jag har ingen aning om vad som ligger i den,,och jag vet inte om jag vågar titta i den heller just nu..
Så skönt med Metaforer..när man inte hittar dom rätte orden..Kram till resten av din vårdag..Susanne
den där om ryggsäcken känner jag igen, och har skrivit om det i min gamla blogg för nåt år sen tror jag...nå..jag kan säga att den hänger inte kvar längre, så det finns hopp, men det tar tid, tid att lösa upp allt som varit och för första gången på mycket länge kände jag häromdagen hos min kombinerade teraput och sjukgymnast att jag börjar hitta det som är jag, oron och det svarta inom mig är borta, om ännu inte all sorg är borta, är det hårda, svåra borta....jag känner mig som jag skalat en lök, lager för lager och nu hittat en kärna som är jag..jag hoppas och tror att du kan nå dit också, men allt sker inte på en gång, bit för bit, läggs det tunga ur väskan och du blir lätt och fri. Varma kramar (ps...för det som är viktigast tror jag är insikten om det som hänt...och vad vi gör med det sen..för då har vi äntligen valet hos oss själva ingen annan väljer hur jag vill göra med det som hänt mig)
Åh, Lena jag blir så glad att läsa om dina väsk-fiffiluringar!
Vi blir aldrig kvitt väskan, vi kan bara välja vad vi låter ligga kvar i den.
Vi kan ju packa om den om och om igen!!
Hoppas mässan var kul?
Skicka en kommentar