~ * ~ * ~ * ~ * ~

När jag idag läser det jag skrev igår ångrar jag mig lite. Tycker inte om att känna mig sådär gnällig. Jag är ju lycklig - mitt i all olycka.

Jag har en UNDERBAR familj idag!
Mannen med det oändliga tålamodet,
som fortfarande står ut med mig.
Som kramar och lyssnar och tröstar
och kramar och lyssnar och tröstar
och förstår!
Barnen som är friska, trygga, glada och lyckliga.
Ett hus att bo i.
Inga ekonomiska problem - trots låga inkomster och arbetslöshet.

Samtidigt behöver jag ibland påminna mig själv om varför jag mår som jag gör.
Men visst är det skrämmande att jag som närmar mig 50 med stormsteg fortfarande mår dåligt av det som hände mig som barn. Varför är det så svårt?


Vi är många ledsna barn som går omkring i vuxna kroppar...


Bild: Kreativ Insikt