Beroenden

Tycker inte om att jag är så beroende av glasögon. Idag gick de sönder och det är en hemsk känsla att inte klara sig utan.

Å andra sidan har jag haft så många andra beroenden som är så mycket värre än glasögon... Det gäller att se allting positivt :-)

Inte ens Johnny...

... Depp lyckades lyfta "Alice i Underlandet". Enda behållningen var 3D-effekterna, i övrigt var det inget att se. Tyckte jag.

Kollade runt lite hos andra bloggar och insåg att alla bilder verkade ha försvunnit. Så även här inser jag nu, och inte heller går det att lägga till nya bilder. Antar att problemet ligger hos blogspot, så förhoppningsvis lyckas de trolla fram dem igen så småningom.

I övrigt har jag börjat städa garderoben idag.... Ojojoj, det var minst sagt välbehövligt! Minst 20 års "bra-att-ha"-kläder i olika stadier av förfall. Kanske tur att det inte funkar med bilder här idag, för det var verkligen ingen rolig syn ;-)

Väskan

Läste hos Fiffilura om ryggsäcken som känns så tung. Det pratas ju ofta om att vi alla har vårt bagage att bära, och jag kom att tänka på en dag i somras. Jag var extremt irriterad på allt och alla, och allra mest mig själv. Det var som att jag släpade runt på en stor, tung, otymplig väska som jag inte visste var jag skulle göra av.

Mannen och jag låg på sängen och pratade. Tårarna rann.
Men så plötsligt var det som när Oppfinnar-Jockes glödlampa tänds, och jag sa: "Nu vet jag! Nu vet jag vad det är!"

Det är som om jag på nåt underligt vis alltid har trott att det ska komma en dag när allt jobbigt som varit liksom löses upp och försvinner i intet. En dag när jag är tillräckligt vuxen och har kämpat tillräckligt länge. En dag när ”någon” kommer och tar hand om den där väskan. Då ska jag bli lugn och full av visdom och aldrig, aldrig mer behöva oroa mig...
Och det är som om jag nu börjar inse att den där dagen förmodligen aldrig kommer, och det gör mig så oändligt ledsen.

Men istället ser jag nu plötsligt att det finns hjul på väskan. Jag kan sätta ner den och rulla istället! Jag inser att jag aldrig kommer att slippa den, att jag aldrig kommer att bli helt fri från det förflutna. Men det är OK. Jag slipper bära längre. Jag kan rulla.

Jag berättar för mannen (som är van vid mina långa, symboliska historier...;-) och han föreslår att vi ska knyta fast ett långt snöre, så att vi åtminstone kan rulla den på avstånd.

Och imorgon ska jag hit!!!

Arbetsförnedringen

Förra veckan träffade jag ytterligare en ny person på arbetsförmedlingen. Hon erbjöd sig att hjälpa mig med ansökningshandlingar, personligt brev, etc. Och jag tänkte att ”Visst, all hjälp är ju bra, man lär sig alltid något nytt.”

När jag träffade henne i måndags hade hon glömt alla sina papper hemma, så det blev bara det vanliga snacket. Däremot berättade hon om en utbildning som arbetsförmedlingen skulle ordna under nästa år. Jag som längtat efter att börja plugga, men inte sett det som ett alternativ med tanke på indragen A-kassa och ev. studielån. Äntligen händer det något!

”Du får diskutera det med din handläggare”, sa hon.
”Men… jag har ju ingen handläggare. Det är flera månader sedan jag skulle få en ny. Den jag hade tidigare lyckades jag inte få träffa på över ett år.”

Hon letade upp namnet på min nya handläggare. Bara för att några minuter senare konstatera att om det var utbildning jag ville diskutera så var det tydligen en annan handläggare. Honom fick jag däremot en tid med idag. Till mötet skulle jag ha alla möjliga intyg och handlingar med mig, så jag tillbringade morgonen med att leta upp och skriva ut det som krävdes. En massa papper som han sen inte ens ville titta på.

”Den utbildningen är inställd”, var det första han sa. ”Den kommer förmodligen inte att bli av.”
”OK, men det finns kanske någon annan utbildning?”
”Det får du diskutera med din nya handläggare.”
”Men är inte du min nya handläggare…?”
”Nej, hon börjar jobba här den 1 april och heter....”

Då kände jag mest att jag ville sätta mig ner på golvet och spela på läppen som Kalle Anka på julafton efter sammandrabbningarna med hackspetten.

”Jo, det är ju den här omorganisationen.”
Den där omorganisationen har jag hört talas om länge. När det nu är så många som är arbetslösa, varför i all världen sätter man då igång att omorganisera på ett sätt som gör att verksamheten fungerar ännu sämre än vanligt!?!?

Det finns nog inget som får mig att känna mig mer uppgiven än ett möte på arbetsförmedlingen....

På vandring

Jag tycker om att gå långa promenader. Idag gick jag norrut längs havet. Följde cykelvägen och slapp all trafik. Gick och gick... tills vägen tog slut.
Då tog jag bussen hem.



Sista biten kändes evig...
Den allra sista snön ligger längs vägen.

Åh, en busshållplats! Och en bänk att sitta på!!

Mätte på eniro när jag kom hem. 11 km gick jag.
Nu ska jag betala räkningar och steka pannkakor ;-)

Hunger

Vissa dagar är jag liksom aldrig direkt hungrig, utan äter väl mest bara för att det var några timmar sen sist.

Andra dagar är som idag. Jag vaknar vrålhungrig och det håller sedan i sig även om jag äter och äter.

Ibland undrar jag om alla år av ätstörningar trots allt har satt sina spår...?

KRAM!!!

Det är otroligt vad mycket det finns att läsa när man börjar kika runt bland alla bloggar!! Tänk att så många generöst delar med sig av sina innersta tankar och känslor. Och så mycket det finns att känna igen sig i - man kanske inte är så ensam trots allt...
Visst går det inte att jämföra med att träffas i verkligheten, men det är inte bara negativt. Det kan nog vara lättare på många sätt att skriva här - lite halv-anonymt - än att berätta för nån man känner.
En klar fördel i denna utseendefixerade tid är att man lär känna varandras insidor, lyckligt omedvetna om utseende, klädsel, etc.

Så till ALLA er som kämpar på ett eller annat sätt och vägrar ge upp, och som dessutom har förmågan att dela med er och därmed hjälpa andra, vill jag sända en stooor KRAM!!!


Kramar
* känns skönt
* får oss att tycka mer om oss själva och vår omgivning
* lindrar spänningar
* spar energi
* är lätta att ta med sig
* kräver ingen särskild utrustning
* får lyckliga dagar att bli lyckligare
* får omöjliga dagar att bli möjliga
* fyller upp tomrum i våra liv
* fortsätter att verka gynnsamt, även sedan de avslutats
KRAMAS OFTA!
(Läst "någonstans" för längesen, minns tyvärr inte var.)

~ * ~ * ~ * ~ * ~

När jag idag läser det jag skrev igår ångrar jag mig lite. Tycker inte om att känna mig sådär gnällig. Jag är ju lycklig - mitt i all olycka.

Jag har en UNDERBAR familj idag!
Mannen med det oändliga tålamodet,
som fortfarande står ut med mig.
Som kramar och lyssnar och tröstar
och kramar och lyssnar och tröstar
och förstår!
Barnen som är friska, trygga, glada och lyckliga.
Ett hus att bo i.
Inga ekonomiska problem - trots låga inkomster och arbetslöshet.

Samtidigt behöver jag ibland påminna mig själv om varför jag mår som jag gör.
Men visst är det skrämmande att jag som närmar mig 50 med stormsteg fortfarande mår dåligt av det som hände mig som barn. Varför är det så svårt?


Vi är många ledsna barn som går omkring i vuxna kroppar...


Bild: Kreativ Insikt

Villkorslös Kärlek

Det finns ett uttryck som jag tycker är så fint:
VILLKORSLÖS KÄRLEK!!
Att älska någon "mer än oändligt" som sa vi när barnen var små.
Mer än oändligt - mer än så går ju bara inte!
Och villkorslöst - att älska någon ÄVEN om man inte alltid är överens och tycker likadant om allting. Att acceptera att de jag älskar har egna åsikter och egna intressen, som inte alltid överensstämmer med mina.

Som barn var jag alltid "fel".
Född misslyckad.
Gjorde fel.
Tyckte fel. (?)
Försökte ständigt ändra på mig.
Förgäves.
Jag uppfyllde helt enkelt inte "villkoren"
för att bli älskad...

Jag har alltid trott att alla barn
älskas av sina föräldrar.
Jag har trott på uttrycket
"ett ansikte som bara en mor kan älska".
Men om t.o.m. min egen mamma tycker
att jag är så ful att hon mår dåligt av att se mig.
Om hon ständigt talar om för mig
att INGEN kan tycka att jag är söt.
Att om någon - någon gång - säger det,
så ljuger de.

"Mitt värde är inget
när inte ens min mor vill ha mig.
Vill nå mitt inre.
Vill smaka min kärlek.
Förkrossad
beskjuten
sargad
ler jag mig igenom dagarna.
Hon har satt mig på undantag,
För fyllan
för den billiga vinfyllans skull.
Förbannade jävla morsa,
ser du inte hur jag lider.
Om inte ens min mamma vill ha mig
vem vill då någonsin ha mig?"

Det här skriver Åsa Jinder i boken "Bli min mamma igen".
"Om inte ens min mamma vill ha mig
vem vill då någonsin ha mig?"

Min mamma var/är inte alkoholist.
Då hade jag kanske kunnat förlåta...
Men allt hon sa och gjorde
var i helnyktert tillstånd.

"men jag kan aldrig förstå
vilken slags mamma du är
som kan skära av mig
från en del av livet."
Skriver Åsa Jinder på ett annat ställe.

Min mamma har inte bara skurit av mig från sitt liv,
utan även sina barnbarn.

Jag har alltid trott att alla barn
älskas av sina föräldrar
oavsett utseende och
andra egenskaper.

Sedan jag själv fick barn
förstår jag ännu mindre!?
SKA JAG NÅGONSIN BLI FRI
FRÅN DET FÖRFLUTNA????

Villkorslös Kärlek:

LYCKA!!

Ibland är det som om man får en ny chans. Solen lyser liksom lite starkare, alla tycks le mot mig och plötsligt känns det inte riktigt lika omöjligt längre. Jag lever ju i alla fall!

Mitt hjärta har "alltid" slagit extraslag, och jag har kollat upp det tidigare och fått lugnande besked. Men så för några veckor sen satte det igång och slog oregelbundet h-e-l-a t-i-d-e-n. Fullständigt i otakt. Och det spelar liksom ingen roll att jag försöker intala mig att det inte är farligt och att de har kollat upp det och att det säkert snart går över. Jag vänjer mig aldrig vid det, och när det höll på så där konstant var jag övertygad om att det senaste årets oro, ångest och sömnbrist till slut hade knäckt min stackars kropp.
När det pågått i drygt en vecka tyckte till och med mannen att jag borde gå till en läkare. En fredagmorgon cyklade jag bort till vårdcentralen, övertygad om att det var akuten nästa som gällde. Hade turen att träffa en väldigt bra läkare! Hon lyssnade och konstaterade att "ja, det slår ju lite i samba-takt, lite hur det vill". Sen förklarade hon att det var obehagligt men fullständigt ofarligt och att allt handlade om ifall jag själv stod ut med att ha det så. För säkerhets skull skickade hon en remiss till långtids-ekg. Sen fick jag gå hem. LYCKA!!

För två veckor sen var jag så inne på sjukhuset och blev kopplad till en bandspelare som registrerade vartenda hjärtslag under ett dygn. Och idag ringde läkaren och berättade om resultatet. Att jag har helt ofarliga extraslag som inte sliter på hjärtat och inte kan leda till något allvarligare. Att jag kan ta det fullständigt lugnt om det sätter igång sådär intensivt igen. Att jag och mitt hjärta mår bra!
Och plötsligt gick solen upp.

Nu utmanar jag mig själv genom att skriva om det här. Jag har ju de där dumma, magiska tankarna som säger att jag kommer att "straffas" om jag vågar säga eller ens tänka något positivt. Men ingen av oss har några garantier för någonting. Det händer att unga, friska hjärtan plötsligt slutar slå. Vi kan alla drabbas av sjukdomar och olyckor imorgon eller om en kvart. Därför gäller det att njuta så mycket det bara går så länge man kan och inte gå omkring och förvänta sig katastrofer. Och just idag är en alldeles utmärkt dag att börja ändra på tänket och Våga Tänka Positivt!

Så - nu ska jag och yngsta dottern som har studiedag idag köra iväg på lite shopping.
Och solen lyser på oss.

Bild: Kreativ Insikt

Slut-snöat!

Idag har jag hört lärkan, så nu slutar det snöa.
Åtminstone här på bloggen ;-)

Det var meningen...

... att jag skulle skriva här varje dag. Åtminstone nästan.

Det var meningen att jag skulle skriva av mig alla tankar som rusar runt i huvudet. Skriva om alla gamla, förträngda känslor som plötsligt väller upp nu när inga mediciner finns som trycker ner dem. Skriva om hur det känns efter ett besök på "Arbetsförnedringen". Skriva om missbruk och självdestruktivitet och om att säga förlåt alltför många gånger.

Men jag är feg, så istället skriver jag om gummistövlar och snödroppar.

Suck!

Under snön...

Sen nån vecka tillbaka ser jag lite av gräsmattan.
Jag ser gruset på garageuppfarten.
Jag ser asfalten på cykelvägen utanför.
Jag får grepp under fötterna när jag går och halkar inte längre baklänges.

Och idag - idag hittade jag de här: