tisdag 27 april 2010

Att våga

På min hemsida skriver jag lite om att våga.
Om att våga tro på sig själv.
Att våga trampa upp nya stigar.
Att våga förverkliga drömmar.
Att Våga Vara Lycklig!!!

Det här brevet fick Barnens Bokklubb från Knyttet
("Vem ska trösta Knyttet?") avsänt av Tove Jansson 1987.
Hej!
Det här är en bok om mig. Knyttet. Det är
mycket ovanligt att få en hel bok om sig
själv och därför skriver jag för första
gången mitt namn med Stor Bokstav, -
Skruttet, min älskade vän som jag räddar
i slutet tycker att jag gör alldeles rätt. -
Hon sa: Tala om för dem att sorgliga och
farliga saker brukar i allmänhet ordna
upp sig på ett eller annat sätt.
Haha, det är lätt att säga!
De ordnar Inte upp sig ifall man inte
vågar hjälpa till!
Det gjorde jag, Knyttet!
Jag var den minsta och räddaste av alla,
men jag gjorde det!


Jag tycker det här är helt underbart!
För visst är det så, att man måste hjälpa till själv,
och inte bara sitta och vänta på att "någon annan"
ska komma och ordna upp allting.
Eller som Ior - en annan liten rädd och modig varelse - sa:
"Alla kan inte och somliga vill inte.
Så är det bara."


TÄNK att en dag kunna säga till sig själv:
Jag var den minsta och räddaste av alla,
men jag gjorde det!
JAG GJORDE DET!!!



Och varför - VARFÖR - kan jag inte centrera texten!?!?

måndag 26 april 2010

Tacksamhet

När jag vaknade igår mådde jag bra, men under tiden jag åt frukost fick jag plötsligt fruktansvärt ont i magen. Bara så där. Det var typ mens-ont, fast värre. Mycket värre. Men jag tänkte att det går nog över...

Vi har tillbringat helgen på ett seglingsläger, hjälpt till att fixa mat och lite annat. Igår skulle vi städa en idrottshall där långväga deltagare övernattat. Då hade jag så ont att jag inte kunde gå ur bilen, så jag tvingades överge de andra.
När jag framåt eftermiddagen fortfarande halvlåg i bilen och hade så ont att jag knappt kunde röra mig tyckte Mannen att vi skulle åka hem.
"Nej, inte hem", sa jag. "Men jag tror att vi borde åka till sjukhuset".
Jag blev själv förvånad över att jag sa det. Jag har alltid varit otroligt dålig på att känna min egen kropp. Inte vetat hur jag känner egentligen utan frågat andra vad de tror.
Men nu - nu bara visste jag. Det är något som inte stämmer. Så här ont ska man inte ha. Faktum är att jag har nog inte haft så ont sedan barnen föddes. Någonting är fel.
Väl inne på ett undersökningsrum på sjukhuset sa Mannen: "Det är nog samma rum som förra söndagen när vi var här med min mor. Det är i alla fall samma tidning jag läser ;-)"
Och visst var det samma rum. Ingen vidare söndagstradition...

Det visade sig att jag har urinvägsinfektion. Tror aldrig jag haft det förut, och framför allt hade jag ingen aning om att man kunde ha så ont av det!!
Det blev alltså till att köra iväg till nästa stad där det fanns ett jour-öppet apotek så jag kunde hämta 10 dagars antibiotika och diverse smärtstillande. Idag har jag ont, men jämfört med igår är det ingenting. Tänk vad snabbt man kan ändra perspektiv på saker och ting!! Och tänk att det kan vara ett sundhetstecken att faktiskt veta när man är sjuk ;-)


Bild från Kreativ Insikt.

måndag 19 april 2010

Tystnad

En dotter på väg till Berlin.
En dotter på väg till Stockholm.

Det blir en tyst vecka i rosa huset...

söndag 18 april 2010

Louisiana

Har varit extremt trött de senaste dagarna. Kan det vara bristen på blod...? Kan inte minnas att jag kände så här förra gången, men nu har jag varit fullständigt utslagen och matt i kroppen.

Igår åkte vi till Louisiana i Danmark. De har just nu en utställning som heter "Farven i kunsten", och det var verkligen något för mig som älskar färg!!
Sen gillar jag ju parken med alla statyer och enorma, gamla träd. Har dock aldrig varit med om så mycket folk där förut, det var nästan så man fick trängas lite emellanåt.



Idag har det varit mindre kul. Tillbringade flera timmar på sjukhuset med en äldre släkting som - tack och lov - fick stanna kvar. Hoppas nu bara att hon kan få någon hjälp!

onsdag 14 april 2010

Vårtecken och blodbuss

Vårtecken:



Förutom att njuta av våren har jag idag varit och besökt blodbussen. Det är något jag velat göra länge men inte kunnat tidigare. Måste dock erkänna att jag tycker det känns liiite läskigt. De har ju en viktgräns, och eftersom jag ligger precis på gränsen har jag fått för mig att det är större risk att jag ska tuppa av... Men nu har jag gjort det två gånger, och det har gått bra. Det känns bra att kunna bidra med något. Lite som att betala tillbaka för att jag tidigare varit sjukskriven i drygt ett år?

Och nu ska jag på utvecklingssamtal!

Det är fint att leva.

Morgonpromenad längs havet.
Båtarna vid horisonten på väg ut mot havet.
Lärkan som kvittrar fort, fort, fort.
Det är fint att leva.

tisdag 13 april 2010

Farbror Arne

Farbror Arne var en "lekkamrat" till mina föräldrar när jag var liten. Han hade alltid en kamera på magen och tog många fina kort på mig, bland annat det i förra inlägget.
Idag träffade jag honom, och han berättade att han skulle hålla ett föredrag på biblioteket om sitt fotograferande. Han hade precis varit där och övat och haft med sig det här fotot där jag sitter i fönsterkarmen på muséet. (Lite dålig kvalitet eftersom jag fotograferat av det i dåligt ljus).

Det är konstigt men jag har inga som helst problem med att titta på foton från när jag var barn. Tvärtom. Jag tycker om den där lilla flickan som var jag.
Men - jag tycker inte om den jag blivit. Nånstans längs vägen var det något som gick väldigt, väldigt fel...

söndag 11 april 2010

Den hemligaste hemligheten

Den hemligaste hemligheten.
Det svåraste av det svåra.
Missbruket.
Beroendet.

Vad är det för mening att ta sig ur det ena beroendet, när nästa står redo att slå klorna i mig. ÄR det nån mening? Det här beroendet är kanske bättre än det som kan komma efteråt, så varför kämpa? Och ändå… den ständiga kampen. Mot mat. För lite mat. För mycket mat. Alkohol. Mediciner… Finns det kanske nåt ännu icke beprövat beroende som kan ta över? Går det att leva ett helt och hållet oberoende liv?

För att kunna svara på det måste jag först kunna besvara den förmodligen mest komplicerade frågan som existerar:
VARFÖR??
Varför måste jag hänga upp mig på olika beroenden?

Möjligt svar 1: För att slippa den oro, de ”problem”, som jag idag blundar för. Jag använder beroendet som nån slags ”skygglappar” som effektivt döljer de riktiga problemen.
Möjligt svar 2: För att orka. För att inte bryta ihop fullständigt. Vad skulle hända om jag kastade av mig alla skygglappar och med vidöppna ögon tittade rakt in i verkligheten? Dagens verklighet, men – framförallt – gårdagens. Rädslan för att jag när jag står där, fullständigt utan skydd, ska slukas fullständigt. Av något beroende. Eller av galenskapen. Eftersom verkligheten gör alltför ont.

Jag har tillbringat en väldigt stor del av mitt liv åt att försöka förstå.
Framförallt de andra.
Och jag tror att mycket har sin grund i bristen på prat. Människor behöver prata. Med varandra. Med en nära vän eller anhörig. Med papper och penna. Med musik. Med färger. Med NÅGOT. Det viktiga är att få uttrycka sig, få utlopp för allt det där som vimlar runt i vår högst belägna kroppsdel.
Men även med förmågan att utrycka sig i andra former tror i alla fall jag att vi även behöver prata. Föra en dialog. Höra sin egen röst uttala orden inför någon annan. Höra någon annans synpunkter, förklaringar, funderingar.
Särskilt som barn behöver man prata. Alla som lever med barn vet att de tycks ha ett outtömligt förråd av ord som ständigt strömmar ut. Mycket – det mesta? – av dessa ord är frågor. Många av frågorna består av ett enda ord. Du som lever med barn vet vilket jag menar, eller hur? Det allomfattande ordet VARFÖR?
Jag var ett ovanligt frågvist barn, men mina frågor upplevdes bara som jobbiga. I den mån de över huvud taget uppfattades. Och jag fick aldrig nånsin något svar. Inga ”riktiga” svar. Inga livsviktiga, livsavgörande samtal. Bara försvar, som ”det händer inte här”, ”det är inte farligt”, och naturligtvis favoriten ”det – har – aldrig – hänt…!”

Och nu tar jag mod till mig och visar ytterligare ett foto: Lena 2-3 år ;-)

”Instruktion för skalbaggar”.


För att man skall kunna flyga måste skalet klyvas
och den ömtåliga kroppen blottas.
För att man skall kunna flyga måste man gå högst upp på strået
också om det böjer sig och svindeln kommer.
För att man skall kunna flyga måste modet
vara något större än rädslan
och en gynnsam vind råda.

ur ”Om det så skulle kosta mig livet” av Margaretha Sturesson
(och fotot hittade jag någonstans...)

torsdag 8 april 2010

Om man skriver...

... ett inlägg som det jag skrev tidigare idag kan det verka som om man bara är ute efter komplimanger, men det var faktiskt inte alls min avsikt. Jag har en man som ständigt talar om för mig hur söt jag är, så man kan ju tycka att det borde väga över. Ändå är det skrämmande hur hårt det sitter, allt det där som sades för så många, långa är sen. Det är skrämmande hur starkt vi påverkas av det som hände oss som barn, och många gånger undrar jag om det över huvud taget är möjligt att nånsin komma över det.

Många har under årens lopp sagt att min mamma var/är sjuk. Det låter förmodligen hemskt, men jag skulle faktiskt önska att det vore så. Om hon haft en psykiatrisk diagnos eller ett missbruk som kunnat förklara allt så hade det kanske känts lite lättare. Men allt det hon sade och gjorde skedde i nyktert tillstånd, och jag är övertygad om att hon inte lider av någon allvarligare störning. Det gör det betydligt svårare att förstå.

Under alla år har jag letat förklaringar och ursäkter till hennes beteende. Tyckt synd om henne. Tänkt att det alltid finns en anledning till att människor beter sig på ett visst sätt.
Först idag har jag börjat känna ilska.
Först idag kan jag känna att det inte var ok.
Och det är väl därför jag lite trevande försöker skriva om det här.

Men det gör ont att minnas det mörka. Det är mycket lättare att minnas det ljusa, det fina, det roliga.
Som min älskade skog och strand:

Spegelskräcken

Vissa bloggare bjuder glatt på foton av sig själv och man har en ganska bra bild av hur de ser ut i verkligheten. Andra syns aldrig, och då skapar i alla fall jag mig omedvetet en bild av hur de ser ut.
För ett tag sen såg jag ett foto av verklighetens prinsessan Tuvstarr och så har hon ju inte sett ut inne i mitt huvud...
Och då undrade jag - hur ser JAG ut i andras huvud...?

Jag lider av spegelskräck. Undviker speglar så mycket det bara går. Ibland händer det att jag råkar springa på en utan att vara beredd, och det kan förstöra hela dan. Jag är inte fåfäng, det är inte alls det, jag önskar bara att jag kunde tycka att jag var någorlunda ok... att jag kunde stå ut med mig själv helt enkelt. Men det är kanske inte möjligt när jag är uppvuxen med en mamma som ständigt klagade över hur ful och motbjudande jag var, hur dåligt hon mådde av att tvingas se mig, hur illa alla kläder satt på mig, varför jag inte var lika söt och trevlig som mina klasskamrater, och... så... vidare...
Jag försökte säga att man ju kan tycka olika, att det kanske fanns någon på hela denna jord som kunde tycka att jag var liiite söt. "Ingen kan tycka att du är söt", sa min mamma då. "Säger någon det så ljuger de, så det ska du inte tro på."
Och jag tänkte att det finns ett uttryck som säger "ett ansikte som bara en mor kan älska", och om inte ens min mamma tycker att jag är söt - vem ska då tycka det?
Jag har perioder när jag försöker gömma mig för omvärlden. Ibland försöker jag till och med gömma mig för mig själv. Åtminstone för speglar.

En dag för ganska längesen när jag var innerligt trött på mig själv och kände för en utmaning så lade jag in ett kort på mig själv här på bloggen. Det är ett dåligt foto, taget i somras i spegeln á la tonåring ;-) Och jag lade det allra längst ner där jag tänkte att ingen skulle lägga märke till det.

Men det har åtminstone fått vara kvar där.

onsdag 7 april 2010

????????????

Sju miljoner frågor på 60 minuter.
Och självklart kom jag på alla de bra svaren inatt. Plus alla frågor jag velat ställa. Men så är det väl för alla. Jag gjorde så gott jag kunde, och hur det än blir så kommer det att bli bra. För det har jag bestämt!

tisdag 6 april 2010

Hjälp!

Om en timme ska jag på anställningsintervju....

torsdag 1 april 2010

Finn felet!


Glad Påsk ;-)