VinterTankar.

Världen är väldigt vit och vacker.
Vinter där jag bor brukar vara detsamma som grått och slaskigt, men när det nu blir en riktigt vit vinter klagar många över det. Jag gillar det här med årstider, att väder och natur skiftar så mycket. Dessutom passar det här kalla in på hur jag känner mig just nu. Det är liksom mysigt att kura ihop sig i mörkret och kylan under en filt. Det känns så mycket svårare att vara ledsen när solen skiner. Så jag längtar inte speciellt efter vår och sommar.

Däremot längtar jag efter att få känna mig sådär sprudlande glad som jag brukade göra förut. Undrar om jag nånsin får uppleva det igen...



Och nu tog orden slut igen.

Undran.

Kan man äta för mycket morötter...?

Och ännu mera snö...

Det har blåst och snöat hela dagen - ingen vidare kombination.
Var i släktforskarlokalen på eftermiddagen och letade bland pärmar och arkiv. Rena detektivarbetet! Jag lyckades precis cykla/slira dit även om det var lite läskigt, men när jag skulle hem igen fick jag gå och knuffa cykeln genom höga drivor.
Det är lite märkligt att vi här nere i södern aldrig lär oss det här med vinter. Den här snön borde inte ha kommit som någon större överraskning. Det varnades för den redan häromdan och ändå blir det trafikkaos. Förekommer det ens i norra Sverige? Och jag tror ju inte att alla de som varit ute och kört idag har varit "nödvändiga" transporter... Men - jag är nog ovanligt feg/försiktig också.

Läste om mannen som frös ihjäl i Norge efter att elbolaget stängt av elen. I Sverige finns andra regler sägs det. "... att man inte får göra en frånkoppling om det finns risk för obetydlig personskada eller omfattande sakskada."
Och jag tänker självklart på E (som jag skrev om här) Det är fortfarande så svårt att förstå. Samtidigt som jag faktiskt inte är helt förvånad med tanke på hur en annan släkting i liknande situation fungerar. Men i alla fall... att det ens är möjligt...

Tankarna snurrar.
Som vanligt.

VinterTisdag.

Bestämde imorse att det skulle bli en bra dag idag.
Får så dåligt samvete när jag är så där "gnällig" som igår. Försöker intala mig själv att det är ok med ledsna dagar, men det känns ändå som om jag är... jag vet inte... otacksam...?

Världen är väldigt vacker just nu. Kan inte minnas när det var snö så här länge sist. Här i Skåne brukar vi säga till barnen: "Skynda er ut och lek i snön nu för om några timmar är den borta!" Jag minns en vinter när barnen var små och det började regna under tiden vi åkte tefat nerför en liten kulle vid hamnen. Upp och ner, upp och ner för den där kullen, och det blev mer regn och mindre snö för varje åktur. Det var liksom den vintern ;-)

Gick ner till hamnen och fotograferade solnedgången.
I det lilla huset satt folk och bastade.

Sen hoppade de i här och svalkade sig...

Bara is så långt man ser. Fortsätter det så här kan vi kanske snart gå till Danmark.

Måndagskyla

Minus 12 grader i morse. En kall måndag.

Psykologbesök i förmiddags. Vet inte vad jag tycker om det egentligen, men kan ju lika bra ge det en chans. Alltid kan det väl leda fram till någon ny insikt.
Jag förringar liksom hela tiden mig själv och mina egna upplevelser av det som hänt. Tänker att det inte var så farligt, att det är jag som är överkänslig och förstorar upp allting, att det var så längesen och borde vara glömt nu. Men det fungerar inte så. Börjar inse att detta är något som aldrig riktigt "går över", utan kommer att dyka upp och kännas jobbigt emellanåt. Och det skrämmer mig. Mycket!
Annars är nog mitt största problem just nu mitt enorma självhat! Jag avskyr verkligen mig själv, både det yttre och inre. Jag står helt enkelt inte ut med mig...
Och vad gör man åt det? Det går ju liksom inte att ta ut skilsmässa från sig själv. Det går inte att resa bort och lämna sig själv hemma. I och med arbetslösheten måste jag dessutom tillbringa ett antal timmar varje dag ensam med mig själv. Samtidigt kan jag ibland tänka att det kanske är bra. Om jag jobbat nu hade det visserligen varit lättare att vifta bort ovälkomna tankar, men på det här sättet kanske jag tvingas att ta itu med de här jobbiga känslorna. Jag vet inte...
Det är nog det uttryck jag använder mest för tillfället: "Jag vet inte".

Gick en runda längs havet när jag kom hem, och det var så oerhört vackert. Saknade kameran men lyckades ändå ta ett hyfsat kort med mobilen:

Morfars 94-åriga lillasyster.

Jag har varit hemma hos A och hälsat på. Det är sånt där man oftast bara tänker men som har en tendens att aldrig bli av. Nu blev det det, och det är jag oerhört glad för. Det var en spännande pratstund. Bara att befinna sig i hennes hus var som att åka tillbaka i tiden.

A fyllde 94 år i måndags och bor fortfarande i det hus där hon föddes. Det är ganska häftigt att tänka på! Min morfar är född i samma hus. A är hans yngsta syster.
I familjen föddes 12 barn, men bara 6 av dem levde till vuxen ålder. Jag minns att min mormor brukade berätta om det: "12 dop och 6 begravningar..." Och alltihop i detta pyttelilla hus.

Jag har aldrig träffat min morfar. Nu berättade A (som är 17 år yngre än han) om när han och min mormor träffades. Hur de brevväxlade - "säkert tre brev i veckan kom det!" - och hur hon - lillasystern - fick följa med dem hem till mormors föräldrar.
När min mormor och morfar gift sig bodde de i ett hus på andra sidan gatan, och i ett annat hus i närheten bodde ytterligare en farbror till dem. Det var en musikalisk släkt och de träffades ofta och spelade tillsammans. Det låter väldigt idylliskt när man hör om det så här långt efteråt, och på många sätt var det säkert det också. Samtidigt blir det ännu sorgligare att tänka på hur det ser ut idag. Var gick det snett? Och går det negativa mönstret att bryta??

Nej, nu ska jag fortsätta mitt detektivarbete lite till innan den hemmalagade pizzan ska tillverkas!


Musikaliska bröder och söner - nummer 5 från vänster i övre raden är min morfar.

Släktforskning.

Jag släktforskar. Gick en kurs redan hösten 2008, men sen har det mesta blivit liggande i nån slags oorganiserat lösbladssystem. Nu gäller det att försöka hitta nåt sätt att få det lite mer överskådligt. Det är kul! Himla intressant!! Häromkvällen hittade jag en massa "nya" släktingar långt ner på 1600-talet!

Mest är det ju en massa namn och årtal. Och miljoner frågor.
Hur såg de ut? Men framförallt: Hur var de? Hur såg deras liv och familjerelationer ut?
Med tanke på mina nu levande släktingar känns det här lite kluvet. En del saker har en tendens att upprepas i olika familjer, som det här med E och hennes son. Är det något som finns i generna och går längre bakåt? Och värst av allt: Kan jag bli likadan?


Nu ska jag ta mod till mig och gå hem till en släkting som kanske skulle kunna ha en del att berätta...

Känslosamt.

Funderar på om det finns "positiva" och "negativa" känslor...
Det är ju roligare att vara glad! Men samtidigt behövs det kanske lite av varje. Ungefär som med mat. Sådär lagom sammansatt. Enbart sol lär ju ge öken...

Fast - just nu känns det bara som om det är de mindre trevliga känslorna som bor hos mig. Känner mig arg och ledsen och irriterad över allt och alla, och allra mest över mig själv. Jag som aldrig brukar vara något av det.

På nåt sätt så har jag liksom coachat mig själv genom livet, långt innan ordet coaching var "uppfunnet". Har alltid pratat förstånd med mig själv inne i huvudet och koncentrerat mig på allt som är bra. Tänkt att det kunde ha varit såå mycket värre. För det kan det ju nästan alltid.

Kanske är det så att jag behöver få ur mig lite ilska och irritation nu. Kanske behöver jag gråta ut alla ledsamheter som jag aldrig gråtit över när de hände. Kanske är det bara så.

Och kanske jag blir glad igen.
Snart.
Självklart blir jag det!!
Tror jag...

Arbetslös = värdelös?

En värdelös, ledsen, uppgiven dag idag...
Har varit arbetslös i 1½ år nu.
Jag vet att jag är långtifrån ensam.
Jag vet att det -tvärtemot vad många säger - inte alls "finns jobb om man bara vill".
Jag vet att det är lågkonjunktur nu som förhoppningsvis kommer att vända så småningom
Jag vet att jag jobbat i så många år att jag definitivt betalat in till den A-kassa jag nu får.
Och jag vet ju att om jag inte varit arbetslös hade jag inte klarat av att sluta med medicinerna. Har försökt ett antal gånger tidigare utan att lyckas.


Men... det är den där känslan, känslan av att vara totalt meningslös, misslyckad, inte behövas.
Känslan av att vara fullständigt värdelös.

En ensam, ledsen dag idag.

Trevligheter

En riktigt trevlig dag idag ;-) Hela familjen har varit på bio tillsammans med min pappa och hans sambo. Vi träffades redan klockan ett eftersom biljetterna skulle hämtas en timme före. Sedan fördrev vi tiden med en fika på Espresso House innan det var dags för Avatar. Historien var kanske inte så upphetsande, men 3D-effekterna var otroligt häftiga! Det var nästan så man fick svindel emellanåt. En vacker film med fina miljöer. Vi har redan börjat längta efter nästa 3D-film (Alice i Underlandet med Johnny Depp).

Efter filmen skulle vi egentligen åkt hem, men när vi gick förbi kinarestaurangen som ligger vid sidan om biografen insåg vi att ingen ätit middag idag, så det blev ett besök där också. Skönt att slippa laga mat när vi kom hem.
Det är ju som det är med min pappa, men det är kul att kunna träffas såhär nån gång ibland. Kul att kunna ha kontakt med någon del av släkten...

Efter 20 gånger är du frisk...

Julen 2008 gick "min" läkare i pension. Det var helt ok tyckte jag. Då.
Jag hade efter många års försök äntligen lyckats sluta med stesolid under hösten, och minns att jag tänkte att "jag kommer nästan inte längre ihåg hur det känns att må dåligt, jag kommer nästan inte längre ihåg hur ångest känns..... "
Vid den här tiden förra året började jag även trappa ner den antideppressiva medicinen, och i mitten av april slutade jag helt.
Och trillade ner i ett svart hål.

Under alla år av ångest, ätstörningar, missbruk, m.m, har jag ändå alltid kunnat njuta av det som trots allt är bra. Har alltid kunnat se ljuspunkterna som funnits där parallellt med allt det jobbiga. Nu kändes plötsligt allt totalt meningslöst. Jag hade aldrig känt så här förut och kände inte alls igen mig själv. Den här uppgivenheten var inte JAG. Sommaren gick och jag kände mig mer och mer desperat - jag måste göra nånting!
Eftersom jag inte längre hade någon speciell läkare att ta kontakt med började jag ringa runt till alla jag kunde hitta. Läkare, psykologer... talade in meddelanden på diverse telefonsvarare... Bara EN ringde tillbaka.
Alltså - om man har en telefonsvarare som uppmanar folk att "lämna namn och telefonnummer så ringer jag upp" - då ska man banne mig göra det också! Och speciellt om man har ett arbete där de som ringer oftast inte mår så bra. Om man är så upptagen att man inte har tid att ringa tillbaka så får man väl helt enkelt säga det på meddelandet. Tycker jag.
Den där enda psykologen som ringde tillbaka har jag i alla fall träffat nu under hösten och vintern. Det är väl tveksamt om det hjälper något, men jag känner i alla fall att jag gör något.

Men - det finns tydligen en regel som säger att man bara får träffas 20 gånger. Alltså har jag 5 gånger kvar. Är jag "frisk" sen? Och varför just 20? Är det nån slags kommitté av experter som kommit fram till att det är så många gånger som behövs?
Nu känner jag nog inte något större behov av att fortsätta träffa just den här psykologen, men samtidigt... det tar ju några gånger innan man kunnat berätta någorlunda hur man mår. Speciellt om man knappt vet det själv. Speciellt om man har svårt att lita på folk man inte känner. Speciellt... speciellt när man mår så dåligt att man verkligen skulle behöva en längre kontakt med någon.

Jag inser alltmer vilken oerhörd tur jag hade med den förra läkaren, som jag hade kontakt med i 8 år, ibland 2 gånger i veckan, ibland en gång i månaden, allt efter mina behov. Det blir oändligt mycket mer än 20 gånger!
Så just nu känner jag mig ganska vilsen. Ska jag börja jaga efter en ny läkare/psykolog eller klarar jag det själv...? Jag hade ju bestämt att jag aldrig mer skulle behöva ha den här typen av kontakt med någon, men så har jag ju också en förmåga att vara envis på "fel" sätt. Sen är ju livet verkligen en berg- och dalbana för tillfället. Stundtals lyckas jag ganska bra med den där leken jag leker, där jag låtsas att jag mår SÅÅ bra! Men så ibland - som i förmiddags - så håller jag på att gå under.... Grubblar väl vidare.

Och - det viktigaste i livet är trots allt bra - min familj är fortfarande bäst i världen!!! Det är bara jag själv som på nåt sätt är min egen värsta fiende.

En bild på en regnbåge kan väl kännas hoppfullt efter detta deppiga inlägg. (Hatar att känna mig gnällig!!)

En dag i december...

... när jag kände mig sådär vansinnigt irriterad på allt och alla och mest av allt ville slå på nåt, så gjorde jag det enda man kan göra i det läget - jag satte igång och bakade världens största pepparkakshus. Ok, kanske inte världens största, men helt klart det största jag har gjort. Med spröjsade fönster, veranda och dörr på glänt. "Det kommer aldrig att gå", sade alla. "Det där fixar du inte."
Då blev jag sådär fånigt envis - "Jag SKA bygga det här huset! Går det sönder får jag väl laga det." Och jag gjorde det. Döttrarna dekorerade, mannen satte in belysning, och jag var SÅ stolt!! (Tänk om jag kunde använda den där envisheten till lite annat också... )

Nu är julen över och det enda som står kvar är huset. Chokladtomtarna har flyttat därifrån, men jag kan inte riktigt få för mig att ta sönder det. Mannen föreslog att jag skulle sätta ut det till fåglarna och så får det nog bli. Så kan de ta sönder det. Hoppas inte att de får ont i magen om de äter för mycket bara.
Men inte idag. Det får nog stå här liiite till....

Sova på rätt håll...?

För nåt år sen försökte jag inreda en pysselhörna i vårt sovrum, men det blev aldrig riktigt bra. Trivdes aldrig med att gå upp och sätta mig i det där hörnet.
Så nu flyttar jag ner en våning. Möblerar om och bär böcker. Men framförallt försöker jag få in alla tyger, garner, pennor, penslar, papper, m.m, m.m, m.m, i det lilla rummet där datorn och symaskinen hittills varit ensamma.

Mitt i allt flyttandet kom jag plötsligt på den geniala idén att jag kanske mått så dåligt det senste året p.g.a. att jag sovit på fel håll! En del hävdar ju att man ska sova med huvudet åt ett speciellt väderstreck... och nu flyttade vi tillbaka sängarna som de stod förut. Jag tror att jag helt enkelt bestämmer att det är så och att jag från och med nu kommer att må superbra! Så är det absolut!! Tankens kraft...;-)

HÄR står sängarna igen nu:

Livslustigt

Jag har en hemsida - Livslustigt.

Fixade till den på en dator som tillhörde mitt förra jobb, och nu minns jag inte vilken ftp-server jag använde. Har provat med alla möjliga, men lyckas inte komma åt den. Irriterande att inte kunna gå in och ändra... men Välkomna dit i alla fall!!

Hur långt är en människa beredd att gå för att hålla skenet uppe!?!?

Jag skriver och skriver om det som hänt. Det är svårt att finna ord, men å andra sidan kanske det inte behövs så många....


Jag köpte en blomma och gick hem till en äldre släkting - E - några dagar före jul. Vi brukar träffas ute på stan och hon pratar alltid väldigt mycket. Nu hade jag inte sett henne på länge, och ingen öppnade när jag knackade på.
Dagen efter träffade jag hennes son (min kusin) som jag aldrig brukar prata med, men av någon anledning, av en ren impuls, så stannade jag till och frågade hur det var med henne. Jodå, det var bra, och hon var hemma, han hade pratat med henne nån dag tidigare. Ok, hälsa henne om jag inte får tag på henne före jul, sa jag, och cyklade vidare.
Jag gick dit igen dagen före julafton. Stod en lång stund och knackade på eftersom jag visste att hon gick dåligt, men ingen öppnade nu heller. Minns att jag tänkte att hon kommer att undra vem som varit här när hon ser spåren i snön. Ingen hade gått där före mig.

Så i torsdags ringde min svärmor och berättade att hon läst i tidningen att E var död och att hon hade dött på julafton.


Jag kunde inte släppa tanken på vad som hänt. Hade hon kanske varit död redan när jag var där...? Jag kände att jag ville berätta det, men sonen jag pratat med fanns inte på hitta, eniro eller någon annanstans. Däremot hittade jag numret till den andra sonen, så jag ringde dit och fick tag på hans fru. Vi pratade i flera timmar.

E hade bott utan el i tre år. Ingen el = ingen värme. Mattan i vardagsrummet hade frusit fast i golvet. Istappar hängde från kranarna.
Alltså... det går inte riktigt att ta in vilken fasa det måste ha varit att leva på det viset. Tänker på nyårsdagen när fjärrvärmen hos oss inte funkade och vi hade ca 18 grader inne. Vi var tvungna att ta in värmefläkten. E har levt i ett hus med yttertemperatur inne. Året runt. I tre år.
Första reaktionen är automatisk: Stackars, stackars!! Men det var ju inte så att det inte fanns någon hjälp att få. Tvärtom. Den fanns bara ett samtal bort. Om hon sagt något. Till någon. En granne. Sin äldsta son. Oss.
Vi pratade dessutom med henne om just detta en gång, att det alltid var mörkt hos henne när man gick förbi, att vi inte trott hon var hemma. Hon sa då att hon bara var på ovanvåningen och att hon gick och lade sig väldigt tidigt. Och vi trodde på det.
Det visade sig också att den yngre sonen stulit och på olika sätt förskingrat under 30 års tid. Kronofogden jagade både honom och E, och det var obetalda räkningar som ledde fram till att elen stängdes av. Socialen underrättas tydligen alltid när så sker, och de hade i sin tur tagit kontakt med E, men hon hävdade att hon klarade sig. Men - om en människa i 80-årsåldern får elen avstängd och envisas med att hon klarar sig - borde de ändå inte ha regaerat!??
P.g.a. olika omständigheter har polisen kopplats in och det kommer att bli s.k. rättsobduktion, vilket innebär att det tar lång tid innan de kan säga vad hon dog av och när. Just nu tror de att hon legat i 2-3 dagar, så hon var förmodligen död båda gångerna jag var där.

Detta är vad som hänt i korta drag. Jag ville trots allt skriva om det här eftersom det självklart påverkar mig oerhört starkt, och jag vill inte tala i gåtor. Det finns naturligtvis mycket, mycket mer som jag nu fick veta, och det som slår mig är alla dessa lögner som min släkt tycks vara uppbyggd på. Förhållandet mellan E och hennes söner kan dessutom direkt kopieras på min egen ursprungsfamilj, och jag känner alltmer att det är skönt att inte ha någon kontakt med dem längre.

Hur långt är en människa beredd at gå för att hålla skenet uppe utåt!?!?

Grubblerier

Tankarna har snurrat hela helgen. Snurrat och oavbrutet återvänt till samma sak. Och jag grubblar IGEN över vad man kan blogga om. Är det ok att skriva om "allt"...?

Egentligen tycker jag faktiskt det. Det är alldeles för mycket som är tabu och som man inte pratar/skriver om.

Jag vet att jag mår bra av att skriva.
Jag vet att jag mår bra av att läsa det andra skriver.
Och jag hoppas därför att andra kanske kan må bra av att läsa det jag skriver.

Eller åtminstone känna sig lite mindre ensamma.

Blogg-snö

Lite kul snöflingor hittade jag här till bloggen.
De lägger sig längst ner på sidan i en liten driva :-)

Jag skulle ju skriva...

... så mycket. Varje dag skulle jag skriva här. Hade jag bestämt.

Men - det har hänt något.
Något oerhört sorgligt. Något som jag inte vill skriva om här eftersom det handlar om andra. Men som ändå berör mig. Väldigt mycket.
Och just nu upptas mina tankar h-e-l-a t-i-d-e-n av det som hänt. Och av det som jag idag fått veta under ett flera timmar långt telefonsamtal.

Ibland
förstår jag
ingenting...


(Och varför finns inte längre vissa funktioner här? Som att centrera texten??)

Mer snö!

Det var en jobbig natt. En ledsen natt med mycket pratande.
Men idag leker jag vidare och mår toppen!!! (Tankens kraft!)

Igår besiktigades bilen utan en enda anmärkning! Den är från -88 och vi köpte den för en massa år sen för 10.000:- Lite början till rost fanns tydligen på något ställe, och det håller L-Å på att fixa till ute i garaget nu.
Under tiden har jag gått en vinter-promenad. Det har snöat hela natten, så det är vinter "på riktigt" nu igen. Det är vackert med all snön. Vackert men kallt.

Vintern...

... är här igen.
Det är inga mjuka flingor som singlar ner, utan snarare småspik som gör ont i ansiktet. Men visst är det vackert!?

Måndag

Jag brukar leka en lek med mig själv. Jag låtsas att jag mår bra och är jätteglad.
Ibland lyckas jag inte alls lura mig, men andra gånger funkar det faktiskt. Om så bara för idag. Om så bara för en liten stund. Jag tror stenhårt på tankens kraft, och kanske blir det lättare ju oftare jag leker den här leken...?

Årets första måndag idag. Jag tycker om måndagar. När jag var liten var det veckans absolut bästa dag. Jag avskydde fredagar, och speciellt fredagar inför skollov, eftersom jag aldrig visste om min pappa skulle ringa och vilja att jag kom dit. Det hände inte så många gånger per år, men jag var rädd hela tiden. Det var jobbigt att vara där. Jobbigt att vara där och ändå vara osynlig. Men allra värst var det att komma hem igen efteråt... Så jag älskade måndagar när jag kunde vara säker på att han inte skulle ringa. Visst är det sorgligt!

Idag gillar jag fredagar och ledigheter, men även måndagar är helt ok. Den här måndagen har jag och döttrarna varit i Malmö och strosat omkring. Det var isande kallt!! Men mysigt. Vi gick i sju miljoner affärer och drack världens godaste kaffe med chokladsmak på Espresso House. På tåget försökte jag blogga från mobilen, men det gick visst inte så bra... (se "inlägget" här nedanför).

En bra dag.
En glad dag.

En ledsen dag.

Det har varit en ledsen dag idag. Ledsen och lite irriterad.
Och jag blir lika besviken varje gång eftersom jag ju har bestämt mig för att vara glad! Det är liksom mycket roligare.
Stundtals går det ganska bra. Men så kommer det där ledsna tillbaka igen, utan nån egentlig anledning.
Jag försöker tänka att det är ok. Att det finns sådant jag behöver vara lite ledsen över. Så länge det inte blir alltför långa stunder är det faktiskt ok.


Men bara för att vara säker på att inte fastna i det ledsna har jag i år köpt den vackraste kalender jag kunde hitta. Ska försöka läsa många av hans böcker i år.

Ett år som skrivs ner i den här kan väl inte bli annat än bra!?

Jag bestämmer det!!

Jobbiga möten

Marcus Birro skriver idag om fiender och förlåtelse. Om att man genom att hämnas gör sina fiender mäktigare än vad de är. Om att hat bryter ner.

Han har rätt.
Och jag vill inte hämnas.
Och jag försöker att inte hata - även om det är svårt.
Men jag kommer aldrig någonsin att vänja mig vid att springa på min "mamma" och "syster" överallt. Det är lika j-a jobbigt idag som när vi bröt kontakten för drygt åtta år sen. Jag går fortfarande omkring med en ständig radar, beredd att fly om de dyker upp. Åh, vad jag önskar att de bodde några hundra mil härifrån!!!

En frusen dag.

Det har varit en KALL dag. Strax efter tolvslaget slutade fjärrvärmen att fungera, och kom sen inte igång igen förrän nu på kvällen. Ett tag fick vi sätta in en värmefläkt för att inte bli alldeles förfrusna. Inte kul! Men - som sagt - nu fungerar det igen.

Har suttit här och fixat med bloggar på olika ställen. Det finns för- och nackdelar med dem alla, men eftersom blogger är det jag känner bäst till så blir det nog att jag stannar kvar här. Det jag inte gillar är att jag inte kan skriva inlägget i word och sedan klistra in det här. Det borde gå, men jag lyckas inte med det. Risken med att skriva direkt är ju att man råkar radera allt innan det publicerats (vilket jag lyckats med ett antal gånger... )
Annars är största svårigheten just nu att över huvud taget lyckas skriva något. Det är som om alla ord fastnat inombords. Antar att enda sättet är att försöka skriva, skriva, skriva i alla fall, utan att tänka efter allt för mycket. Tänkte faktiskt till och med försöka skriva ihop en tillbakablick över det senaste decenniet. Kanske slå till med ett och annat nyårslöfte också när jag ändå är igång...? Men det får bli en annan dag, för nu har jag en bok som väntar...

01012010 Hemkomsten

Nu flyttar jag "hem" igen. Hem till Livslustigt.

Jag skrev mitt allra första blogginlägg - under namnet Livslustigt - sommaren 2005. Då hade vi haft dator i ett halvår och mina kunskaper var minst sagt begränsade. Det var verkligen en ny värld som öppnade sig. Jag skrev och skrev. Fick kommentarer och kommenterade hos andra. Fick vänner.
Men så plötsligt började jag fundera över vem som läste, och drabbades av nån slags blogg-paranoia. Tänk om någon jag kände läste...? Jag vände och vred på formuleringarna och vägde varje ord på guldvåg. Det blev tråkigt att skriva på det sättet.

Sedan dess har jag bloggat på alla möjliga ställen, under olika namn, men förr eller senare kommer de där tankarna tillbaka igen. Nu är jag trött på att vara hemlig och flytta omkring hela tiden. Trött på att grubbla mera över hur jag skriver än vad jag skriver. Nu kastar jag av mig alla förklädnader och skriver precis vad jag vill och så får väl vem som vill läsa, känd eller okänd.

När det gäller namnet - Livslustigt - så bara fanns det där när jag startade den där första bloggen och har sedan följt mig på olika sidor och forum. När jag under en period hade en enskild firma var namnet självklart. (Den finns dock tyvärr inte kvar p.g.a. diverse skattetekniska orsaker.) En hemsida finns också , men den kommer jag av nån okänd anledning inte längre åt... måste ta tag i det. Också.
Livslustigt känns i alla fall som "jag". Det är mitt namn, där jag känner mig hemma istället för hemlig.
Dessutom låter det positivt och det är något jag behöver just nu.